Anspänning

Om två timmar skall jag på kroppsmätning och få ett nytt träningsprogram.
Det är två månader sedan sist ungefär och det känns som att jag skall iväg till min dödsdom. Varför är det så tungt att se sig i själv i vitögat och att glädjas åt det som gått bra?

Min våg visar kanske 3kg ner under året så här långt. Det är ganska långt ifrån alla mirakelrubriker som man hör om. Å andra sidan har jag inte späkt eller offrat eller känt att jag inte kunnat göra vad jag velat. Jag har helt enkelt börjat tänka lite på vad jag äter bara, inte gått in i en fanatisk diet-dimma. Och det är ju så det skall gå till om man vill ha det bestående.

Men ändå, 3kg på min våg... Jag hade gärna lagt till en nolla på det.
Samtidigt - det är tre kilo åt rätt håll... ju.
Så lite hurra kan jag väl säga även om jag vet att jag kan späka bättre än så här. Jag vet ju också att jag kan röra mig snabbare i vikt - även i andra riktningen...

När det gäller träningen däremot så kan jag vara stolt. Om jag nu skulle veta hur man har den känslan. I snitt gymmar jag tre gånger gym i veckan, 1-2ggr pilates och kanske 2st timslånga stavgångspromenader. Så här mycket har jag inte tränat sedan.... nej aldrig någonsin faktiskt.

Vad skall gubben vid kroppsmätningen ha för blick tror jag, som skrämmer mig så. Skrämmer mig så mycket att jag faktiskt gått upp ett kilo sedan jag bokade den här tiden... :)