March 2006 Archives

"Sjung med ditt barn"

| | Comments (0)

Och jag sitter och ser när 12 st ettårstultar traskar in till en sångstund.
Bara sååå gulliga.
*Hjälpligt bäbisugen*

Varför fungerar det som en rent fysisk reaktion?

Jag och pågavännen har pratat om det här att det för honom också är gulligt och rart med små barn, medan det för mig väcks en sådan där "ta på"-reaktion. Och det verkar vara könstypiskt, i alla fall märkte vi det på en fest vi var på där ett par hade med sin lille telning. Tanterna ville hålla och klappa på kinden, medan karlarna skrockade i bakgrunden.

Fel på det

| | Comments (0)

Jag är helt fel på det, som det heter när man är ute och cyklar. Jag sover 9 timmar per natt LÄTT och drömmer och drömmer och drömmer så att jag vaknar och vill ligga kvar och fundera och sova på saken kring vad drömmarna vill säga mig.

Jag tränar fortfarande mycket, men känner mig tung och slö i kroppen. Ingen riktig energi vill infinna sig.

Jag försöker äta bra, men är som en åsna mellan olika definitioner kring vad detta innebär. Jag äter, känner efter om jag mår bra av det jag äter och försöker lyssna på när jag är mätt.

Och mitt upp i detta inkännande så skall jag nu bli klar med min uppsats.
Och det känns helt galet.
När man skriver uppsats skall man ju sova för lite, dricka sjukt mycket kaffe, ha stora godisskålar framför datorn att maniskt trycka i sig medan man skriver och pausa med självförnedrande skräpnäring som nudlar och RickiLake.

Mitt liv är inte alls där
och nu undrar jag hur jag skall kunna föda om jag inte plågar mig mer.

En kille kommer in som varit på biblioteket en stund tidigare.
Tre tuffa killar kommer hack i häl och sätter sig provocerande nära. Bråkar med varandra.
Jag lyckas (lite omedvetet) få de tre efterkommande killarna att flytta sig genom att gå fram och säga att de får gå ut från biblioteket om de skall bråka. De satte sig längre in utanför mitt direkta blickfång.

Plötsligt dunsar det.
Och så får grabbarna fart.
Jag går emot dem.
Och de rusar runt mig och hinner slå en knytnäve i den förste ensamme killen innan jag får fatt i dem och föder dem ut ur biblioteket. De säger att min mamma är en fitta och en av dem spottar efter mig med hat i blicken.

När jag kommer tillbaka från ytterdörren sitter den första killen kvar.
Och jag frågar om han är ok.
Sådär! svarar han.

Och hela mitt inre vill att jag skall köra honom hem och baka bullar och göra varm choklad och han skall få prata och jag skall lyssna och vara en sådan där tant som Lotta på Bråkmakargatan är granne med. En sådan där vuxenkontakt som man tänker att alla skall ha och alla skall vara.

Men istället så vet jag inte vad jag skall svara eller vad jag kan göra för den här killen. Och i min osäkerhet så blir tvekan för lång för att någonting extra skall bli sagt. Jag går och sätter upp den hyllmeter som bråk-killarna rivit ner. Och jag ser framför mig de svarta hemska citaten i dagboken/biografin som kopieras över mitt samvete: Det var många som visste att jag for illa, men ingen gjorde något.

En stund senare går han och tafatt frågar jag om det är bättre!
*blåst blåst blåst fråga*
Och han svarar att det är det.
En sådan där snäll go mellanstadiekille som förmodligen vet vad jag vill/behöver höra. Och kanske är det sant att han är ok nu. Kanske överdriver jag. Men kanske inte...

Uppdatering:
Den slagna killens mamma har nu ringt till biblioteket efter att han kommit hem. Skönt att höra att någon finns där. Men fortfarande lika hemskt att det över huvud taget skall behöva hända sådant här
.

Bestulen

| | Comments (0)

Jag känner det tydligt.
Den timmen jag blivit bestulen på i helgen fattas mig!

Borde man inte dra igång en namninsamling för att den timmen som vi lånar ut över sommaren i alla fall inte borde kunna lånas på det sättet utan att vi får ränta!!

För övrigt klingade sommartid blommigare än snöovädret utanför fönstret lyckades förverkliga igår. Idag har jag ingen aning om vad det är för väder. Det är för dimmigt för att det skall gå att se...

Mycket vill ha mer

| | Comments (0)

Firade 2 goa år tillsammans igår.
Vi bestämde oss för att detta är så trevligt så det finns ingen anledning att inte boka in 2 till.
Mums!

Tänk att det kan vara så självklart avslappnat med en annan människa, samtidigt som det känns nytt och pirrande spännande.

Om de 2 gångna åren varit omtumlande så kan nog de 2 kommande bli lika omtumlande de. Livet har en tendens att vara omtumlande, särskilt när man själv har en tendens att öppna för (och till och med planera för) omtumlande saker...

Slöja? Nej tack jag är tjock.

| | Comments (0)

"– Att titta på min kropp är att ta sig in på privat mark. Jag känner mig starkare nu när jag får bestämma vad jag ska visa och för vem. Med sjal behöver jag inte säga något. Förut kunde killar komma fram och prata vare sig jag ville eller inte, men nu när de ser sjalen förstår de att jag inte vill utan att jag behöver vara otrevlig."

Och jag funderar när jag läser detta om jag inte har en motsvarighet till den här kvinnans slöja. Jag har länge haft min övervikt som skyddar mig. Och jag är inte ensam om detta.

Kanske är fetmaepidemin västerlandets svar på slöjan
och hur mycket mindre förtryckta är vi då?
När vi inte bara påläggs något utifrån som i Iran, utan faktiskt integrerat det hela i våra identiteter och vår vardag så till den milda grad att vi förtrycker oss själva och betalar ett högt pris i hälsa och livskvalitet.

Skall man hårddra det kan man undra om slöjtvång i väst kanske kan rädda folkhälsan?

Sjukt mycket spam

| | Comments (0)

de senaste dagarna regnar det in spam-kommentarer och nu fick jag följande mejl från webbhotellet:

"Hej,
 
Vi är tyvärr tvunga att tills vidare stänga av nedanstående script då detta orsakar säkerhetsproblem på servern genom att förbruka stora resurser. V.v. se alltid till att använda senaste version av alla cgi-baserade program för att undvika säkerhetsluckor. Vi återkommer i ärendet."

jaha, då har jag något att sätta tänderna i nu då.
Tur att jag har så mycket tid för detta. AAAARGH!

Sug på den du!!

| | Comments (0)

Stå emot eller hänga med

| | Comments (0)

Man vill ogärna vara ute, borta, frånvarande i sin tid.
Man vill vara med, delaktig, närvarande och levande.

Och ändå.
Detta med konservatism.
Vissa värden kanske är viktiga även då moden ändras.
Inte för att jorden går uder annars, utan för att det underlättar för människor att leva sina liv om de kan förstå den i möjligaste mån.

Så är det homosexualitet jag gått igång på i aktuella "BWO vs Carola"-versionen?

Nej, det är mycket simpelt.
Vore det inte trevligare om huvudbonad inte bars inomhus?
Jag tycker att det är lite läskigt när det kommer in unga män på biblioteket med gäng-skarfs runt skalpen eller luvor ner över ögonen. Jag tycker att det är lättare att bemöta en människa som jag ser ögonen på och där jag inte distraheras av de tuffhetsattribut som provocerar mig. Och det vore en bra princip för dem att känna till om de vill bli väl mötta av sin omgivning.

Jag är egentligen ganska liberal, men liberal funkar bara om alla i grunden har en chans att känna till de konservativa riktlinjerna för samvaro. Först då kan man öppna sin sinnen och använda sin frihet att blomma i vem man är. Hur skall jag kunna blomma om jag inte ens förstår hur jag skall finna näring i min jordmån?

Regler kan visst vara ett gissel.
Men det ger också en struktur som gör att man kan spela fritt eftersom man förstått spelreglerna. Tillvaron måste inte vara som att spela sällskapsspel med en som ständigt ändrar reglerna. Det går att finna harmoni också - om man tar av sig kepsen!

Apropå musik

| | Comments (0)

Är det normalt att samla på musik som man vill spela för den man älskar på sitt bröllop. Det är så otroligt oaktuellt med bröllop* och ändå kan jag inte höra en vacker sång utan att med knappt återhållna tårar och klump i halsen tänka att denna, DENNA är viktig.

Och nu har jag alltså gått och köpt en skiva bara för att äga en av dessa låtar, som jag finner så underbar att jag får gåshud, stående nackhår och blir kissnödig, kramgo, tårögd, och kåt i en enda skum kombination som kanske kan sammanfattas i att jag känner mig kär helt enkelt.

"Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg ditt huvud i mitt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ
"

*han är inte angelägen och jag har ju min historia som gör att jag gör allt för att hålla distans till den våldsamma längtan jag har efter att besegla och välsigna det här. Jag kan helt enkelt inte driva på något som jag inte fattar hur jag skall kunna hantera att gå igenom. Kanske är det det här sistnämnda som får honom att avvakta. Han har visat sig ha en plågsam förmåga att läsa av mig bättre än jag känner mig själv.

Impuls gick snabbt

| | Comments (0)

Råkade liksom klicka iväg en skivbeställning igår morse.
Nu sitter jag och lyssnar.

Brukar det gå så här snabbt?
Jag har för mig att jag har väntat läänge på skivor och filmer tidigare, men det kanske berott på att jag de gångerna har haft mer bråttom att få dem, medan det nu inte var särskilt bråttom, bara skivor jag länge velat ha som nu var erbjudande på...

Märkligt.
Imponerande
Men också go musik! :)

Käälek
så där så att jag nynnar med och bara längtar efter att pågavännen skall komma hem och gosa med mig. Men så ser inte dagens plan ut. Jag skall iväg på föredrag med bibliotekets vänner och han skall till sin tippar-polare och kolla på fotboll och förlora pengar. Olika falla ödets lotter. :)

Bok av vikt om vikt

| | Comments (0)

Jag har just läst ut Smala människors sju hemligheter av Viki Hansen och Shawn Goodman. Den innehöll en hel del värdefullt gods att ha med sig vidare i sina strävanden efter välmående och god hälsa.

Vad bestod hemligheterna i?
Ja egentligen rekommenderar jag alla som undrar att själva läsa boken för jag tror att vi alla hittar olika guldkorn som talar just till oss och de jag plockar fram kanske inte är de som du bäst tar till dej, men här är i alla fall min behållning av boken:

Lita på din kropp.
Någon gång under livet har jag satt andras föreställda förväntningar före mig själv. Och det är dags nu att jag börjar lyssna mer på mig själv än på andra. I praktiken innebär det att lära mig äta när jag är hungrig -och sluta när jag är mätt. Börjar jag äta när jag är lagom hungrig, så slutar jag lättare att äta när jag är lagom mätt.
För dem som inte stört till det här systemet så är det självreglerande, äter de för mycket vid ett tillfälle så kompenseras det efter hand eftersom de inte börjar döma sig själva för att de ätit som de gjort. Medan man som bantare alltid börjar att döma och leta sätt att försaka som i sin tur gör att man upplever ett bristtillstånd som man sedan kompenserar för.

Det var också värdefullt att ta med sig ord som:
"Det är inte den som springer fort i början av ett lopp som kommer i mål, utan den som fortsätter springa"
"Otåligheten är också en form av hinder"

Att lära känna kroppens signaler känns värdefullt.
Att äta det man tycker om, sluta äta när det inte känns gott längre, verkligen smaka på det man äter och känna efter vad det gör med kroppen.

En annan sak för mig att ta med mig från den här boken är att
vikten inte är problemet - den är ett symptom på problemet.
Därför är det viktigt att jag lär mig känna efter och känna igen min hunger. Eftersom det blivit fel någonstans tidigare med att mat blivit lösningen på obehagliga känslor så är behöver jag nu lära mig skilja ut hungern från mina känslor och ta reda på vad det är för känslor jag försöker undvika och istället identifiera och acceptera dem.

Att hitta en sådan här balans och ett normalt ätande tar enligt boken 8-12 månader. Den som försöker lägga om en diet för att gå ner i vikt stör det naturliga systemet (försök har gjorts att låta smalisar räkna kalorier och även deras vikt har påverkats negativt av det beteenden) och den som ihärdigt försöker gå ner i vikt låter inte systemet få en chans till återhämtning under den tiden utan är ofta redan inne på en ny eller en tredje ny bantningsfas och rubbar till det alldeles för sig.

Svåra saker i praktiken det här.
Men värt att försöka.
Just nu vet min kropp inte alls vad den vill ha, om den är hungrig eller vad den är hungrig på. Jag får lita på att den reder ut det till slut, men det har varit klurigt att följa den de senaste dagarna och se hur den vill ha lite yogurt, lite nötter, en banan osv och inte en enda hel riktig måltid hittills den här veckan.

Och det har varit lättare att vänta tills den är hungrig än att låta mig lämna mat när jag är mätt. Det är som förgjort detta med principen "att äta upp" och det slutar med att jag äter en dubbelt så stor portion som kroppen efterfrågar. Jag är mätt halvvägs men fortsätter ändå äta, det gör jag minst en gång om dagen. Det kan ju förklara ett och annat kilo.

Hörde Rössner på Tv härom dagen han kör sina klassiska fraser som återkommer gång efter annan. Bland annat raljerar han gärna över att tjockisar inte tar sitt ansvar för sig själva. Att de formulerar sig i tredje person "Det blev en hel del kakor på kalaset", "Man fick i sig en nattmacka eller två" osv och så avslutar han sin poäng med att tvångsmatning inte är ett problem av större omfattning i Sverige.
Och eftersom tvångsmatning inte är problemet så handlar allt om att ge kostråd och väldigt lite om att ge hjälp på en psykologisk nivå. Men kanske är det inte nödvändigtvis så att tvångsmatning bara kan definieras som att någon sitter på ens bröst med en tratt nedstucken i truten på en och häller i en mat. Kanske har det samma inverkan för känsliga själar då det här till att truga i en portion till på sin gäst. Att man som artig gäst visar att värden/värdinnan lagat god mat genom att äta mycket och ta om. Det hör till de sociala spelreglerna att göra våld på sina egna hungerskänslor och äta som man uppfattar att andra förväntar sig och på ett sätt som andra uppskattar en för. De flesta sociala sammankomster innebär att man samlas runt ätande och vill man visa att man hedrar sammankomsten så vill man att maten skall vara riklig och festlig. Inte så konstigt att man tar med sig detta (tvångsmässigt) inlärda beteende till sina ensamma stunder som man också vill skall kännas trevliga - och bullar upp (och bullar in) extra för att stunden skall ge den känslan.

Man kommer inte ifrån att var och en har ett ansvar för sin hälsa. Men jag som i grunden är så rädd att inte leva upp till de förväntningar som jag tror att andra har på mig blir inte hjälpt av nya förväntningar att vill leva upp till. Jag behöver just det här med att tro och lita på min egen kropp. Allt bantande har gjort att jag gått upp i vikt (idag är min målvikt där min första bantningskur började) och allt det givit är ett förakt mot mig själv och att jag själv placerat mig i fokus för fördomen att tjocka människor är lite dummare. Självklart kompenseras det med ett leende, det är också den förväntade bilden av en tjockis. Rund och go och glad. Tjoho.

Någonstans är jag glad också.
Men gladast är jag när jag känner mig trygg.
Och det gör jag sällan.
Allt borde oftast vara annorlunda och borde det inte det så skulle jag snart kunna hamna i en situation där det som är bra nu inte finns längre. Eller kanske snarare är det just nu så att min situation är idealisk, men jag inte riktigt kan tro att jag är värd det och eftersom jag inte är värd det så kommer jag heller inte få behålla det.

Att lyssna och lita på mig själv
Att ha en god relation där jag tycker om mig själv.
Däri ligger en trygghet som jag glimtar ibland
kanske kan den en gång få vara grunden och kompassen i mitt liv.

Vårtecken

| | Comments (0)

Snön ligger fortfarande i Skåneland.
Jag tycker om det.
Även om jag också längtar efter efter våren så tycker jag om att det har varit krispigt i luften och klarblåa skyar som reflekterar i snön.
Varje litet kvitter drar jag dock höga växlar på även om min egen trädgård inte har en chans att visa upp något spirande grönt ännu... Jag är ju inte den som är den, vill våren komma nu så är det helt ok.

På promenaden igår syntes dock vårtecknen tydligt,
snödroppar, vintergäck och videträd som visade sina små videkissar.

Ros

| | Comments (0)

Jag har fått närmare ett hundratal kommentarer på den här bloggen om att jag är fantastisk, att webbdesignen är vacker och någon skriver till och med älskar mig.

Och ändå blir jag inte glad.

Det räcker inte.

Skall jag veta att någon menar det så måste nog kritiken vara mer konstruktiv.

I det här läget med engelska kommentarer på min nästan uteslutande svenskaspråkiga blogg kan inte alla komma från sådana som kan läsa men inte skriva på svenska. När det kommer så många på en gång också, så kallar jag kommentarerna bara spam.

Och jag slänger dem och spärrar rosorna.
Och det tar tid.
Så även det som till synes är kärleksfullt kan vara något helt annat när det kommer till kritan.

Ayurveda

| | Comments (0)

Här kan du testa din kroppstyp
Och här kan du läsa lite mer om Ayurveda.

Jag scannade eller säger man kanske snarare scrollade igenom en bok i ämnet i helgen också, men jag vet inte hur lätt det är att ta till sig. Det är lite som astrologi i mina öron. Kanske finns det en poäng, men det blir banalt när man förenklar det. Poängen främst är att det är gammalt och beprövat och oskadligt, det banala blir om jag tror att jag bara får äta mat med slemmig konstistens på grund av min kroppsbyggnad, att jag inte klär i vitt och att man som potentiell förälder skall välja befruktning på udda espektive jämna dagar beroende på om man vill ha en tös eller pojk.

En poäng var att aptit, sömnbehov, dygnsrytm mm varierar människor emellan och att det inte går att som i västerlandet basunera ut generella hälsoråd utifrån en vetenskaplig undersökning som fokuserat på en mycket avgränsad aspekt av livet. (det tål att tillägga att de generella råden som framkommit i olika undersökningar också baseras på de människor som deltagit i undersökningarna, vem blir försökskanin? hur många studier har behövt anpassa sig efter sitt källmaterial? Det är ju fantastiskt att vi har mönstringsstatistiken i Sverige, men är den representativ? hur många uppföljningar görs tio år efter varje studie? osv osv).

En mening som fastnade i mig var att människor av min kroppstyp är klängig i sina relationer. Uj uj uj, det är mycket negativt laddat för mig. Jag vill ju vara stolt och stark och självständig och oberoende. Och blundar emellanåt rätt kraftigt för sakernas tillstånd för att få den bilden att överleva. Men det är sant. Jag är väldigt klängig. Jag brukar hantera det genom att efter varje klängighetstendens ställa ett motkrav som den klängde parten ställs mot väggen med. Då tror jag att jag visar min självständighet och mannen ifråga fattar oftast ingenting och då kan jag tycka att han är rätt kocko och så har jag dragit upp ytterligare en gräns mellan oss som visar att jag är ensam och tuff innerst inne. Och sedan tycker jag ju att den där gränsen är rätt obehaglig att ha mellan varandra och så försöker jag fjäska och flirta borta den och så är jag klängig igen och så rullar det på i ganska slitsama hjulspår.

När jag la mig igår frågade jag pågavännen om jag var klängig.
- Ja, sa han, men det tycker jag om!
Så tryckta han mig till sig och jag kände att det var något som han menade och att min klängighet fick honom att känna sig behövd och älskad.
Precis det jag vill att han skall känna!

Och så kändes det plötsligt som om jag blev fri.
Fri att acceptera mig som jag är.

Wow, tänk vad lite ayurveda kan göra gott!

Kass bibliotekarie

| | Comments (0)

Idag har jag varit en sådan där som man inte vill bli eller vara.
En kass bibliotekarie.

En som tycker att låntagare bara är en störande ingrediens i den fridfulla biblioteksmiljön. Det beror på att de låntagare jag haft varit av den mer störande sorten, men det beror mest på att ingen låntagare behövt mig, de snälla har skött sig själva och de onda har stört. Det är de onda jag varit surast på, de andra har jag lett tålmodogt mot mig, men de har ändå hittat det de ville ha själva. *snörper surt och uppgivet över det faktum att de inte alls tog ansvaret för att göra min dag bättre!:)*

En smörgås

| | Comments (1)

Åt just en smörgås.

Det är rätt länge sedan eftersom jag dragit ner på kolhydrater och inte lyckats finna något argument som talar emot det som Fettskrämd och Doktor Dahlqvist skriver.

Nu i min rastlöshet framför pluggandet här på förmiddagen så blev det iaf så att jag åt veckans smörgås. Och det kändes märkligt i kroppen. Som om jag inte vet om jag är nöjd eller om jag behöver tio till. Ofta i mitt liv har jag valt att äta tio till bara för att vara säker på att jag inte skall svälta ihjäl. Och i ärlighetens namn nog framför allt för att jag velat uppnå känslan av att vara tillfredsställd.

Kan bara konstatera att rastlösheten i kroppen inte minskade av smörgåsen och att min kropp uppenbarligen inte är gjord för denna typ av föda eftersom den bara förstärker min disharmoni med mig själv och sakernas tillstånd.

ikväll händer det...

| | Comments (0)

Jag får absolut inget gjort när jag sätter mig framför datorn.
Det är dags att rumstera med chi nu,
och få lite fart
jag känner det tydligt.
Allt är stagnerat, segt och trist.

DET BEHÖVS NYTT.

Och ikväll är jag ensam hemma.
Då kan jag möblera om.
Pågavännen har inte sett den sidan av mig riktigt än.
Det är på tiden!! (nästa helg firar vi två år)
Ikväll skall en virvel svepa över min dator-hörna!!
Yiiiiiiiiiha!

Tema förlåtelse

| | Comments (0)

Idag har förlåtelsen poppat upp två gånger i nyhetsbruset.

Först var det morgon-Tv med Karin Pilsäter som sa att hon gjort fel, men det är också viktigt att tro att människor kan lära sig av sina misstag och ha en chans att gå vidare.

Sedan var det i tidningen Metro (s. 9 i tidningen) där en präst som var mamma till en som dog i Londons terrorbombningar hade avsagt sig sitt ämbete eftersom hon kände att hon inte kunde förlåta dem som mördat hennes dotter. Att det fanns saker som hon upplevde som oförlåtliga och att hon därför inte längre kände att hon kunde verka inom kyrkan.

Och det är så synd att jag inte tagit mig tid att läsa Kerstins uppsats om förlåtelse för det hade varit intressant att ha någonting att tolka detta utifrån. För visst måste en människa som gjort fel antingen begå livet av sig eller fortsätta leva. Att fortsätta leva förutsätter väl egentligen att han/hon tror att det är möjligt att lämna det gamla bakom sig annars blir resten av livet en ända lång ångestdämpande åtgärd.
Å andra sidan är det inte alltid möjligt för en människa att vara så stor att han/hon förlåter. En del saker kan aldrig förlåtas av dem som är offret för dem. Inte i innebörden "gå vidare med starka band som om ingenting hänt" däremot kan även ett offer förlåta i bemärkelsen att inte fixera sig vid hämnd och straff utan låta det som hänt ligga bakom sig och vända blicken framåt.

Det svåra är väl att förlåta den som inte ber om ursäkt.
Eller ta emot den ursäkt man inte tror är grundad i en sann sorg och självrannsakan över det man felat. Och det finns väl heller ingen anledning.

Rensar mejlbox

| | Comments (0)

... och hittar följande rader i ett mejl sänt 2/26/2004 21:53:52
till pågavännen efter att jag varit på en hockeymatch:

"Har unge herrn möjligtvis någon bild på sig att sända mig?
Det hade varit lite gott att ha en sån här kväll när man kommer hem
och längtar efter lite holding...
:)"

Anspänning

| | Comments (2)

Om två timmar skall jag på kroppsmätning och få ett nytt träningsprogram.
Det är två månader sedan sist ungefär och det känns som att jag skall iväg till min dödsdom. Varför är det så tungt att se sig i själv i vitögat och att glädjas åt det som gått bra?

Min våg visar kanske 3kg ner under året så här långt. Det är ganska långt ifrån alla mirakelrubriker som man hör om. Å andra sidan har jag inte späkt eller offrat eller känt att jag inte kunnat göra vad jag velat. Jag har helt enkelt börjat tänka lite på vad jag äter bara, inte gått in i en fanatisk diet-dimma. Och det är ju så det skall gå till om man vill ha det bestående.

Men ändå, 3kg på min våg... Jag hade gärna lagt till en nolla på det.
Samtidigt - det är tre kilo åt rätt håll... ju.
Så lite hurra kan jag väl säga även om jag vet att jag kan späka bättre än så här. Jag vet ju också att jag kan röra mig snabbare i vikt - även i andra riktningen...

När det gäller träningen däremot så kan jag vara stolt. Om jag nu skulle veta hur man har den känslan. I snitt gymmar jag tre gånger gym i veckan, 1-2ggr pilates och kanske 2st timslånga stavgångspromenader. Så här mycket har jag inte tränat sedan.... nej aldrig någonsin faktiskt.

Vad skall gubben vid kroppsmätningen ha för blick tror jag, som skrämmer mig så. Skrämmer mig så mycket att jag faktiskt gått upp ett kilo sedan jag bokade den här tiden... :)

Jag håller med Ulvskog

| | Comments (0)

Det är inte trovärdigt, sa hon på tv-nyheterna imorses, när de säger sig vara för de svaga i samhället!

Hon pratar om moderatledararens tal där han månat om de vanliga människorna i deras förhållande till makten. Och vi skall få associationer till högerspöks-direktörer och utsugare, kort sagt kapitalistsvin.

Nu är det bara det att makten i vår riksdag innehas av sossarna själva. Det är de som ger kommunerna förutsättningarna för de anställningsvillkor som utgör vardagen för otaliga löneslavar och osäkra timinhoppare. Det är inte så att ulvskogsgänget är de som är vana att stå vid statarlängan med mössan i hand och foten osäkert skrapande imarken av rädsla för att ta alltför stark ton mot överheten. I Ulvskogsgänget finns de som själva bor på gods och gårdar.

Kanske är det inte trovärdigt när pampen säger sig måna om den "pampade", och kanske gäller det i SAMTLIGA fall där detta händer. Och i så fall kommer även sossarnas opålitlighet att komma fram i valrörelsen...

... har ingen sosse noterat att de haft makten LÄÄÄNGE utan att världen blivit lycklig. De är vid makten nu och det går väl inte att säga att vi är på rätt väg. Jag önskar att den socialdemokratiska ideologin levde, då hade jag kunnat tro. Men när de säger att moderaterna säger vad som helst för att få makten så har de helt missat bjälken i sitt eget öga...

Om framtiden anno 1793

| | Comments (0)

"Våra förhoppningar när det gäller människosläktets framtida öden kan sammanfattas i följande tre punkter:
1. upphäva ojämlikheten mellan folken
2. främja den inre jämlikheten inom nationen
3. åstadkomma en i verklig mening bättre människa"

Människosläktets andliga förkovran, Marquis de Condorcet
Som skulle vara kul att läsa hela någon gång, f.n. fick det räcka med en bläddring.

I bildningsidealens skugga

| | Comments (0)

Hurra, hör man regeringen säga. Fler än någonsin utbildar sig.

Och samtidigt undrar många hur låga krav skolan ställer för att möjliggöra denna sociala jämlikhet.

När det gäller teoritiseringen av gymnasiet är det redan ett faktum.
De praktiska linjernas elever tvingas lägga tid på pluggämnen på bekostnad av hantverket, vilket gör att inga hantverkare vid sina sinnens fulla bruk vill anställa dem. Många kan helt enkelt inte tillräckligt. Nu pratas det om att återinföra detta med årslånga lärlingsperioder, för kunskapsöverföringens skull.

och själv då.
med dryga 200 universitetspoäng i bagaget...
Vad vet jag? Vad KAN jag egentligen?
Hur många kurslitteraturböcker har jag undvikit och ändå klarat tentorna?

Inte ens på högskolenivå räcker kunskapen till.
Man kan inte ta en magisterexamen och kunna något.
Magisterexamen är bara till för att stöpa in mig till forskarutbildningen.

Och vad händer där sedan?
Alla söker sina forskningspengar och gör sina karriärer?
Men hinner de dela kunskapen? Levandegöra den tillräckligt, få den tillräckligt ifrågasatt och försvarad för att någon skall veta att den finns?

Det är som att allting leder till sin egen inkompetensnivå.
Och ändå sker allt i någon slags upplysningstankens GÅ MOT LJUSET! Din riktning är mot kunskapen.

Och kunskapen kan göra de mest effektiva brännugnarna på koncentrationslägren. Men var det dit vi ville komma? Handlade inte kunskapen om något annat? Skulle det inte vara något levande för de levande, för framtiden?

Mitt i all strävan efter vidare kunskap och utveckling så står vi här och känner att vi inte kan ett enda dugg. Antingen inget om nått, eller mycket om lite eller om vi har tur tillräckligt lite om mycket för att känna att vi har en överblick.

Och vi har ett problem.
- Jag kan inte tíllräckligt för att rösta! hör man ibland. Inte tillräckligt insatt för att våga placera mig i situationer där jag skall ta ställning!

Och frågan är om politik är en fråga om att man skall veta saker. Handlar det inte om att tro på saker. Tro på olika lösningar av de problem som man uppfattar. Vilja agera utefter den tron och lösa problemen?

Och där kommer ytterligare ett problem.
Skalman-problemet.
Att vi tror att vi bara kan tro det vi vet.
Som om inte tron är drivkraften i själva kunskapandet och kunskapssökandet!

Och vi tror inte tillräckligt för att kunna gå till kyrkan.
Vi vet inte tillräckligt för att kunna söka en gemenskap att samverka i för det som vi anar KAN vara en MÖJLIG lösning på något vi upplever som behövligt att åtgärda.

Och alltihop är som mitt fd äktenskap var.
Ingen kliver in och är delaktig. Alla avvaktar.
Och den dagen någon kavlar upp ärmarna och styr upp verksamheten, så är det inte säkert att det är i den riktning som man själv hela tiden, medan man lät allt förfalla, tyckt var självklart att allt bara skulle flyta vidare i.

Vi kan tillräckligt för att vara mer än åskådare i våra liv.
Vi kan tillräckligt för att vara mer än funktionärer i vårt samhälle.
Vi behöver inte bilda oss för att bilda oss en uppfattning.
Det räcker att vi bara är
och tar vara på möjligheten att vara mer än en liten lort.

Om någon eller något är för bra för att vara sann,
så är det troligen inte sant.

Just nu sitter jag och pluggar.
Och i huvudet finns hela uppsatsen.
Nu är det så att säga bara att göra den.

Och det är så tråkigt och jag tycker egentligen inte att jag skulle behöva bevisa hur bra jag är för det är ju för mig en sådan stor sanning att jag är otroligt bra som nu äntligen hamnat där jag är i det här arbetet.

Men sanningen är att jag inte är så bra att jag inte behöver göra klart det jag påbörjat. Det gör mig förstås arg och rastlös. Men ingen är så bra att den inte behöver göra saker och ting för att de skall bli gjorda....

... om man inte kan pröjsa nån för att slutföra alltihop åt mig, men det skulle kännas så sjukt att jag riskerar att inte tillfriskna. OM det ens är möjligt.

Friheten igen

| | Comments (0)

Skrev härom dagen om friheten och har anledning att återkomma till tankegången eftersom den inte är avslutad med detta.

Det spännande är att den där frihetskänslan som jag alltid eftersträvar inte har med frihet att göra. Det har med styrka och sammanhang att göra. Och det där att känna vindarna kräver att jag är här och nu. Hur många vindar har inte gått mig förbi i min väntan på något annat, som jag förväntar mig skall komma, eller något gammalt som behöver benas ut.

Här och nu.
En närvaro alltså.

Men också kan man fråga sig vad den där närvaron i nuet skall innefatta för att ge den där maxxade upplevelsen.

Ofta tänker vi oss kanske att det handlar om att vara ultimat sedd och hyllad. Bekräftad.
Och visst väcker sådana saker en hel del känslor inom en,
men de behöver finnas där innan för att kunna vakna.
Och de behöver kännas befogade för att man oavkortat skall kunna ta dem till sig. I sig själva räcker de inte. Inte för mig. En guldmedalj på fusk är inte tillfredsställande, de är fejk och svärtar och söndrar både glädje och stolthet.

Jag måste veta att den guldmedaljen kommer från något som jag är så nöjd med att jag egentligen inte skulle behöva få en guldmedalj för att känna mig stolt.

Så räcker det föga att vara världens snyggaste och sexigaste.
Så räcker det föga att vara eftertraktad, avundad och omtyckt.
Så räcker det föga att vara alla blickars fokus.

Känslan av styrka i nuet kommer av att man själv har gett och gjort något.
Att man varje sekund bjuder.
Inte spela på de andras gam-tendenser, inte missbruka mig själv för att bli värd något i girigbukarnas kistor.
Bara är med mig själv som insats. Varje andetag. Intill döden.

Använda mig själv som verktyg.
Verktyg att bygga det jag tror på.
Tro.

Det är däri styrkan finns,
inte i friheten som sådan, utan i friheten att leva med hela sitt jag i varje nu i den riktning man tycker överensstämmer med ens jag.

Och hur sant jag än finner detta.
Så är det ändå ett problem att låta mig känna den styrkan.
Att låta alla känna den styrkan.

För den riktning som är en människas hjärteklang, är inte säkert den som får någon annans hjärta att leva sin fylligaste ton. Kan man lita på att den kören som vi alla människor utgör tilllsammans kommer att kunna bli något vackert om vi inte styr upp oss, drillar oss, uppfostrar oss till de människor som vi tror att vi bör vara. Som vi tycker att alla skulle välkomna att vilja vara. Är människa något man är eller något man blir?

Kan det som begränsar vår frihet, ändå ge oss mer levande liv?

Mars mars måne...

| | Comments (1)

Har du också hört talesättet så här första mars.
Min västgötska väninna hade det blixtrande klart för sig och jag rabblar också melodin i huvudet en dag som denna. Pågavännen tror att jag hittat på det själv, men så är det inte. Däremot minns jag inte om man får lov att luras på samma sätt som på första april idag, är det någon annan som kan reglerna för användandet av den klassiska ramsan:

Mars mars måne
Jag kan lura dej till Skåne

Citat om det mystiska med kvinnor

| | Comments (0)

"Hur kunde unga män tycka att flickor i artonårsåldern kunde vara hemlighetsfulla? Var det kanske kvinnligheten i sig, den ovana feminina världen? Monika hade aldrig träffat en ung kvinna vars väsen verkade fyllt av mysterier."

(Åsa Nilsonne Tunnare än blod s. 114)

Ordspråk om sanningen

| | Comments (0)

"Sanningen är som en stor krossad spegel, och alla som hittar en liten skärva tror att de vet allt."

Afrikanskt ordspråk,
enligt Åsa Nilsonne Tunnare än blod s. 108