Lite humör

På radion häromdagen berättade en journalist att det var mycket annorlunda att arbeta i Kina. Vem man än frågade och vad man än frågade om så ansåg de intervjuade att allt var bra, även om de i praktiken gjorde något helt annat. Det var lättare i Sverige, menade han, här gnäller alla lite till mans och som journalist kan man alltid hitta något att lyfta upp.

På tv häromdagen fick man se hur annhöriga till offren i färjekatastrofen på Röda Havet demolerade rederiets kontor. Och det kändes främmande, men ändå befriande att verkligen handfast göra någonting. En stark kontrast till hur vi i Sverige hanterat missnöjet med kommissionen efter Estonia och/eller myndihetsutövningen i samband med tsunamin. Nästan inspirerande att inte bara gnälla utan verkligen kavla upp ärmarna och ta sin känsla på allvar.

Reaktionerna med folkmassor som bränner danska flaggor känns också främmande, men mer skrämmande än främmande. Det är så långt ifrån att söka samtal, respekt och förståelse, och så mycket rent utlevande av ilska. Det måste vara en fantastisk extatisk känsla att vara i, men totalt förödande oresonnabelt att komma ivägen för.

I slutändan är jag ändå inne på att min kultur känns helt rätt för mig.
Inte ett helt otippat resultat, förstås!