Hylla nått annat

Tro på en sanning (en absolut över allting rådande) har lett till mycket fördärv.
Kanske leder indivudalismen och viljan att ta sitt eget perspektiv på alltför stort allvar också till en del elände. Men ändå, hur kan någon över huvud taget ta till sig det objektiva som en sanning som råder över det subjektiva. Den forskare som säger sig vara objektiv väcker inte lika mycket förtroende som den som säger att de försöker och berättar på vilket sätt de gör det. Objektiv är inget honörord. Det är en farlig myt.

Är det inte läge att börja se att sanningarna ibland krockar.
Det som en upplever som illa har någon annan inte ens märkt.
Att det är den stora kören av olika röster som tillsammans måste få ljuda och bilda melodier eller till och med harmonier som är själva livet.

Någon använder medvetet sitt solo för att tala om att de andras sång är ovidkommande, när deras sång i själva verket säger något som han/hon inte har musiköra för att höra.

Den solisten borde nog få vara solo på heltid och inte vara satt att ha med andra människor att göra.