Fri

Fri, ensam och stark.
Och man längtar efter känslan.
Vind i håret.
Värme från brinnande barrikader.
På topp.
Av betydelse.
Levande.

Men säg, varför känns det då så sällan så?
När friheten överumplat en med att avsluta meningen åt en,
till ett
fri från sammanhang.

Då är man bara ensam.
Och styrkan försvinner då all kraft går åt till att välja vilka stenar man skall lyfta för att bevisa sin styrka, visa sitt jag, vara och leva.

Jag vill inte leva i tvång.
Inte få lov att tänka och handla efter eget huvud.
Men jag skulle vilja få luta mig tillbaka emellanåt.
Och bara lita på att livet bär mig,
att jag betyder
och lever
bara genom att vara.

Långt bort från alla barrikader
Bara självklart buren andetag för andetag