en liten intresseorganisation, pour favor!

Kompisen hade läst en insändare om att alla timinhoppande vikarier skulle stänga av sina telefoner och då skulle landet stanna. Vi är många som lever och arbetar under dessa lösa premisser och i och med att arbetsgivare (inte minst de kommunala) har denna reserv att ta till så är det aldrig någon brådska att styra upp organisationen och ordna vettiga tjänster och arbetsförhållanden.

Problemet är väl att det är så svårt att säga nej som timinhoppare. Man är i behov av pengarna och är rädd att inte vara den som de ringer först nästa gång.

Imponerande när man betänker att det var just med så stora (och ännu större) personliga insatser som alla förbättringar för arbetare tillkommit. Vem hade vågat och orkat engagera sig för sådant idag?