Demokrati

Vi säger ofta att vi lever i en demokrati.
Vi talar om rösträtt, om frihet att organisera oss, mötas, yttra oss och opinionsbilda. Men ofta talar vi inte alls om demokratin mer än som en floskel och det har jag länge sett som ett stort hot mot vårt samhällssystem.

För demokratin är ett system som fodrar diskussion.
Alla röster behöver höras för att vi alla tillsammans skall kunna upprätthålla den kör som sjunger fram vårt samhälles utveckling, visioner och identiteter. En viktig del i detta är alltså att kunna samtala och diskutera och jag ser flera tecken på att det inte fungerar:

- När såg man sist en politisk debatt där politiker mötte varandra snarare än försökte ta poänger genom att ignorera vad den andra säger och få sagt sitt eget, alternativt drämma till med de tröttsamma bisatserna om att man i alla fall inte är lika kass som sin motståndare?

- De politiska valdebatterna handlar om att VINNA röster, vinna makt, plocka opinionspoäng. Inte särskilt ofta om att visa att här står jag med båda fötterna på jorden, har du liknande uppfattning så kanske vi tillsammans kan åstadkomma det vi brinner för och har du en annan så är det också ok, men då kan jag inte vara din representant.

- Men det är förstås inte bara på den här nivån problemet finns. Journalisterna som skall informera och granska vill hudflänga snarare än visa på att vi alla är människor som kan finna gemenskaper, visioner och framtidstro. Som att det vore fult att vara lycklig och intelligent att vara ohämmat kritisk och man undrar vad det är för tillkortakommanden som de känner att de ständigt måste kompensera sig för genom att medvetet välja att missförstå och tolka allt som sägs till dess nackdel. Denna yrkesgrupp som har en så viktig del för opinionsbildningen har blivit hyenor och gamar och förvandlat vår framtidstro till ett kadaver att sadistiskt sätta tänderna i. Hur skall vi kunna bygga något tillsammans när vi inte längre litar på varandra? Och hela den värderingen ger rundgång in i politiken där de som representerar oss också föraktar oss och betraktar oss som smitare och parasiter på den samhällskropp som de själva utgör kronan av.

- Problemet är förstås inte bara på denna nivå. Jag menar, vad är detta med friskolor? Visst är det bra att vi kan sätta våra barn i en skola med en pedagogik och personal som mest gynnar den enskilda indvidien. Men tanken att samla alla med en viss religion eller poltisk uppfattning i en skola redan från barnsben är inget annat än ett uppbrott från den demokratitanke som finns som text i våra läroplaner, men som är omöjliga att genomföra om alla i gruppen redan tycker lika. Hur skall man då lära sig respektera olikhet? Hur skall man då lära sig hantera nackdelarna man kan känna med en demokrati de gånger man hamnar i en minoritetssituation? osv osv

- Ja, redan i skolan börjar det. Ingen vill sitta i skolrådet. Varför känner inte alla att de är värdefulla nog att kunna tillföra något, stolta över att ha sina kompisars förtroende?

- Ett kritiskt moment i demokratin är att det finns en minoritet som blir överkörd. Det kräver starka känslor av förtroende för att acceptera det gång efter annan. Och förvaltas inte det förtroendet så finns inte demokratin längre. Och människor finner andra vägar för att få sin vilja igenom. Kanske kan Sverige vara ett bra exempel där. De borgerliga har varit i minoritet en stor del av det senaste seklet. Kapitalet har föraktats, högerspöket har varit en antikrist-symbol för dem som trott på andra värderingar. Så plötligt kan vi se att det ändå inte gått att köra över kapitalet hur mycket man än har försökt. Nu har vi fortfarande en vänsterregering, men det hindrar inte att det är kapitalet som råder. Inte en enda sak kan regeringen säga detta får kosta i pengar för vi får igen det i medborgarkänsla, framtidstro och folkhälsotal och det prioriterar vi före inflation och Världsbanks-BNP-rankningar.

- Makten finns inte längre hos folket i den bemärkelse som vi försökt grundlagsskydda, den finns i globala system som vi inte kan överblicka eller kontrollera. Eller ens förstå.

- Demokrati är också ett ineffektivt system. Samtal tar tid, kompromisser tar tid. Och vi upplever tid som en lika stor bristvara som pengar, trots att tid är det enda som vi alla föds med här på jorden och även om ingen av oss vet hur mycket tid vi har så har vi alla ett nu att använda oss av, och försöka göra det bästa vi kan av.

- Demokratin är ett relativt nytt samhällssystem och det bygger på stora värderingar. Saker som att inte hålla med, men ändå slåss för rätten att tycka något. Hur många av oss är egentligen beredda att slåss för att nazister skall få demonstrationsrätt? De flesta av oss accepterar det väl i bristen på alternativa sätt att behandla människor med en åsikt man inte sympatiserar med.

Allt det här är gammal skåpmat i min rädsla för att demokratin kräver ett mänskligt storsinne av oss, som vi inte alltid besitter. Idag kan ännu en frågeställning upp i frågan. Kan det demokratiska samhället finnas i ett land när världen är så globaliserad?

När kommunismen var på toppen av sin revolutionära framtidstro så handlade det om att den skulle spridas till hela världen för att det skulle bli gott att leva överallt, åt var och en efter dennes behov osv. På samma sätt som kristendomen ber sina lärljungar att gå ut och frälsa hela världen. Nu har ju ingen av dessa tankesystem vunnit hela världen och när det gäller kommunismen så slogs den tillbaka i Tyskland och Ryssland blev ganska ensamt och Stalin vidareutvecklade/ändrade ideologin så att det skulle räcka att ha socialim i ett land. Det behövde då skyddas från andra länders inflytande. Och vi vet alla vad det ledde till och hur det fungerade (och inte fungerade i längden). Kanske är det på samma sätt med demokratin. Vi har trott att vi kan ha den i ett land. Vi har trott det så starkt att vi varit nöjda med lösningen även om vi trycker på andra länder för att följa vårt exempel så bygger samhället på samma sätt som Sovjetunionen gjorde på en uppsättning församlingar på olika lokala nivåer som en avgränsad del av mänskligheten har rösträtt till och en övergripande nivå. Skillnaden dock att vår övergripande nivå försökt grundlagsskydda rätten för folk att samlas oavsett om de tycker som jag eller inte.

Nu har Sverigedemokraterna startat en insamling av nya Muhammed-bilder. Inte så lite provokativt. Och vår utrikesminister hörs på radio på morgonen då hon säger att vi alla svenskar utsätts för risk i och med detta. I tidningen kan man läsa att det utlovats 100kilo guld till den som tar kål på en dansk. Och jag kan bara tolka det på ett sätt, med två förgreningar:

- Våra grundlagsskyddade demokratiska grundpelare betyder ingenting eftersom det vi gör i Sverige inte bara påverkar dem som är innanför vårt lands demokratiska system. Vårt samhälle kan inte skydda oss från andra människors åtgärder. Grundlagarna upprättades för att skydda oss från en åsiktskontrollerande statsmakt, det är inte det vi främst behöver skydda oss mot just i dessa "Muhammeddagar" (men också det är ett minne blott eftersom vi vet att åsikter registrerats i Sverige och människor bevakats utifrån de åsikter de ansetts ha, och att vi nu går mot en större frihet för staten att avlyssna våra samtal och läsa vår post)

- Jag kommer aldrig vara beredd att slåss för att nån skall få uttrycka sig så klumpigt och respektlöst som Sverigedemokraterna gjort. Jag är kanske ingen demokrat, även om jag väldigt gärna vill eftersom jag tycker att det är ett fullkomligt fantastiskt ideal.

Det sistnämnda tvekar jag lite inför eftersom jag ändå med en viss sorg som jag ser att staten faktiskt gjort vad den kunnat för att tysta det som Sverigedemokraterna gjort. Är det redan ett faktum är det de ickedemokratiska krafterna som lyckats? Vägvalen som västvärlden gjort efter 11/9 har variot direkt förödande och för varje dag vinner odemokratin allt mer mark, har de också en vilja att gå ut och göra alla till sina lärljungar?

Det är också olyckligt att odemokratin så ofta på senare år fått bära samma klädnad som Islam i så mångas ögon. Jag önskar att demokratiskt sinnade muslimer världen över inser behovet av en annan bild av deras kultur och engagerar sig för att hjälpa västvärlden att få en mer nyanserad bild, möjligen med samma energi som de ickedemokratiska krafterna, men aldrig med samma medel. För det är det som är kuggen i demokratin, det är medlet som är målet, det finns inga rättfärdiganden...