Angående KU-förhören igen

Som sagt så satt jag och tittade på KU-förhören av statssekreteraren Lars Danielsson en stund innan jag åkte till jobbet igår.

Han fick ett meddelande tidigt på morgonen där informationen:
Stor våg som svept med sig allt, 20 000 svenskar i området. Många befaras döda.

Det verkar dock inte som att detta gick in tillräckligt för att han skulle förstå vad det kunde innebära. Och föra informationen vidare.

Det ÄR svårt att ta in fortfarande tycker jag, även om man nu vet mer om vad som hände och vilka konsekvenser det fick. Vem kan tro sina ögon när det händer något så osannolika att vi över huvud taget inte kan relatera till vad det egentligen handlar om. Det enda tillfälle som jag hade hört talas om tidigare var när Moses hjälpte folk över Röda havet. Då drog sig först vattnet bort och sedan sköljde det tillbaka in över en hel armé av människor som alla strök med, men det där är ju så långt borta att det är mer av myt än av historia. (även om forskare kunnat koppla händelsen till ett stort vulkanutbrott i Medelhavet som torde kunna ha haft just den i Bibeln nämnda effekten på havet).

Det är intressant att se vad en människa gör när han/hon inte kan tro sina ögon. I det här fallet så gick mannen ifråga till andra medier och försökte få en samlad bild. Litade inte till det som fanns svart på vitt utan försökte vinna ytterligare klarhet genom att så att säga spä ut informationen med annan information, kanske en mer allmän sådan som inte var lika relevant i yrkesutövningen, men kanske också bilder som förstärkte möjligheten att relatera, föreställa sig och därigenom möjliggöra att ta till sig de fakta man har.

I mina ögon är tsunamin fortfarande så osannolik att det nästan inte kan ha hänt (för att använda Tage Danielssons ord om Harrisburg), det hemska och sorgliga är att det faktiskt hände. Och att det drabbade väldigt många människor på ett obeskrivligt hårt sätt.

Jag är helt med på att vi skall ha en krisberedskap som fungerar snabbt och effektivt i Sverige. Det jag inte riktigt förstår - men som kanske andra förstår bättre (dock verkar dessa andra inte sitta i regeringsställning) - är hur man kan undgå problemet med den mänskliga egenskapen att inte vilja/förmå ta in att något katastrofalt stort hemskt och förvirrande händer. Man säger ofta att hoppet är det sista som lämnar människan, hoppet om att det inte är så hemskt egentligen eller strax kommer dyka upp en sol bakom molnen som värmer allt som känts hårt och kallt och tröstlöst. Kanske är behövet av kontroll det näst sista som lämnar en människa. Och den som larmar och drar igång ett krismaskineri har visat att han/hon inte kände att det fanns kontroll över läget, att det fanns en rädsla för att det inte skulle lösa sig. Den rädslan är långt ifrån det ledarskap som kliver in och löser. Ibland är det den som råder. Det är förlamande och ibland helt förödande.