Tvåsamheten

Det är komplicerat med tvåsamhet.
Man har sina föreställningar och tror sig känna den andre utifrån sig själv.
Och man kan ha ungefär hur fel som helst.
Det är svårt att vara ärlig, det är utpumpande att mötas när det innebär att utelämna sig själv med allt det man själv helst vill blunda för.

Och inget av det där handlar om det sexuella mötet.
Men det sexuella mötet är inte mycket lättare, för även där fungerar vi så olika som man och kvinna. Hur är det egentligen tänkt det där? Förmodligen med största varsamhet och genom att vi får utveckla vår mänsklighet till dess yttersta för att kunna möta och bemöta, ge och ta och få.

Eftersom det är så komplicerat mitt i allt som bara kan gå så virvlande lustfyllt lätt och få så omvälvande konsekvenser gör att man kan förstå behövet av att strukturera upp regler kring tvåsamheten och kring sexualiteten. Ingen vill bli sårad, utnyttjad eller vara osäker kring konsekvenserna av sina handlingar.

Men är inte detta att dra det väl mycket till sin spets.
Det kan vara bra att vi känner ödmjukhet och att vi känner stolthet,
men vad är skam bra för egentligen?

Och varför är det viktigt att döda nyfikenhet och lust? Är det inte det som är att leva?