Prestation och varande

Vissa ögonblick vill man bara vila i föralltid.
Och så går det en hel minut och man känner hur man måste röra sig vidare.
Aktivitet är grundprincipen för allt levande, ända in i atomernas kärnor. Ändå vill man ibland så gärna hålla fast, hålla kvar - eller till och med återvända till de förnimmelser man haft ett kort ögonblick.

Pågavännens famn innan han gick till jobbet, med min nyvakna näsa mot den nytvättade t-shirten och en lagom aning dofta gott som passerade morgonkänsliga näsborrar för att sätta sig i knävecken. Typ sådana ögonblick.

Jag pratar gärna om att få vila i något.
Landa, komma i hamn. Trygg.
Som om jag var en båt ämnad att skava mot kajkanten tills den dag mitt skrov blir obrukbart.

I min förra relation så var det så som jag ville att det skulle vara.
Nu var det klart. Nu var jag säker och tryggad.
Ringen på fingret, älskad. Föralltid.
Det var skönt och avslappnat.
Ingen av oss behövde bevisa något.
Vi kunde komma hem och bara vara.
Allt föll runt oss och inget var välskött, men vi var.

Jag var inte stolt över någonting i mitt liv.
Förrutom den relationen.
Inte hur den var, inte vad vi gjorde, men för att jag hade den.

När jag inte längre hade den.
Hade jag ingenting.

Nu vill jag ju gärna tänka annorlunda.
Och pågavännen är annorlunda.
Och vi går in i den här relationen på ett annat sätt.

Han är stark.
Van att vara ensam.
Jag är en bonus i hans liv, inte det sammanhang som han går upp i.
Om vi inte är till glädje för varandra kommer vi att lämna varandra.
Det känns krasst.
Men också ärligt.
Vettigt.

Och det kräver en hel del av mig att ändra mina tankemönster.
Men jag kan notera hos mig själv.
Att det inte overksamhet som gör mig vare sig älskad, lugn eller trygg.
Jag lyckas inte älska mig själv utan att göra något för att ta hand om mig.

Det är nog egentligen närvaro i nuet jag eftersträvar,
det som jag menar när jag pratar om lugn.

Och jag har svårt att finna den när jag ständigt känner mig så rörig i skalpen för att det finns en massa intryck som jag söker förhålla mig till och få att landa i en så stökig inre informations-byrå. Därför tror jag att det är lugn och INGENTING som jag behöver. Men ju mindre jag gör desto mer apatisk och värdelös känner jag mig. Den metoden fungerar inte.

Jag ser också ett värde i att genomföra saker.
Känna sig stolt för något.
Värdera livet tillräckligt för att låta det komma till användning.

Allt det där har med någon form av prestation att göra.
Först genom handling, får livet en riktning.
Först i åsynen av den riktningen för det någon mening.

Och på hemmafronten krävs handling.
För pågavännen har en del samma behov som mig.
Med den skillnaden att han är van att ha dem tillfredsställda.
Hemmet skall vara i skick att alltid ta emot en besökare.
Det är en stolthet när det är fint.
Det är en lycka att lägga sig en kväll när man är nöjd med det man åstadkommit under dagen.

Det är något helt annat än min eviga flykt.
Jag är fångad nu - äntligen.
Med mitt eget vitöga som blickfång.
Och jag behöver våga titta,
annars kan jag aldrig veta vad jag söker - eller finna det.