Prata väder

Som jag kanske nämnt tidigare så är detta med blåst något jag kännt till tidigare, men som aldrig varit så påtagligt som det blivit sedan jag flyttade till Skåne. Här finns begreppet fyger (och t.o.m. google undrar om jag inte menar flyger, men det gör jag inte).

När jag åkte till jobbet igår var det först tre kilometer som kändes som en musikscen. Det var som rökmaskiner vid sidan av vägen och jag försökte undvika känslan av obehag och tänka mig att jag bara var hur cool som helst och rockade ut på scenen. Coolheten försvann när jag märkte att det frös på framrutan medan jag körde... på med mer fläkt och mer värme... och så lyckades jag häva det och vidga mitt synfält igen. Obehagligt.

På hemvägen hade snön som hela tiden blåst ut i strömmar över vägen bildat vad man i bästa fall kan kalla vägbulor. Rätt som det var medan man körde dök det upp stora korvar av snö på vägbanan. Ju längre ut i obygden jag kom desto mindre packade var de där vägbulorna. Nästan hemma såg jag framför mig en stor snöhög över hela vägen, med två hjulspår i, ca 20-30cm nedsjunkna. Det här går ju inte tänkte jag, men pågavännen hade berättat att när det där händer måste man tänka att det måste gå och bara ta fart rakt in. Det gjorde jag. Det gick bra. Väl hemma hade jag spänningshuvudvärk...

Idag åkte jag till jobbet två timmar efter att plogen passerat. Det var enmeters vallar vid vägkanten som det blåste ut snö från, det var inte längre någon cool rockscen utan mer "barna från frostmofjället"-känsla. Det mesta låg dock fortfarande vid sidan av vägen. ...tills jag kom upp på den stora (något större) vägen... där var det snö överallt och sträckan ner till stan var som en offpiståkning. Den var inte orörd, men det var inte heller mycket till väggrepp.

Det blir spännande att åka hem igen genom det skånska landsskapet.