Gott och ont

Visst handlar detta med kristendom mycket om ont och gott.
Att välja rätt.
Ära och hedra det ena och motstå frestelsen till det andra.
En kamp.

Ur den livskris som jag gick igenom för ett par år sedan fanns ett par trådar som jag fick nysta i för att finna någon lina tillräckligt stark för att kunna balansera vidare på genom livet:

- Att fortsätta tro på kärleken
- Att se en mening
- Att våga hålla något viktigt och heligt även om det kan skändas och såras
- Att finna ett lugn i frågan om gott och ont.

Det första var det jag fann vikten av först. Jag visste att det inte var mycket att hålla sig i, men jag bestämde mig för att göra det ändå. Att det var något jag VILLE göra i mitt liv. Om det är realistiskt eller inte övervägde jag inte. Jag vägrade mitt tvivel tillträde till det rummet på något sätt.

Att se en mening var svårare. Eftersom jag inte hade fotfäste i verkligheten riktigt, chocken dimmade mitt sinne och smärtan begränsade min sikt, så gick det inte att överblicka eller se någon mening alls. Jag tänkte att jag får ta ett steg i taget så kanske möjligen något visar sig ha mening med tiden. Och just så var det. Med allt som händer i ett liv, en dag, ett möte, så byggs en berättelse och den berättelsen är den tolkning där man själv sedan kan finna sin mening.

Nummer tre kämpar jag fortfarande med. Det handlar för mig mycket om att kunna stå för mig själv, utan att bry mig så mycket om vad andra tycker. Jag har märkt att jag lätt ursäktar mig och presenterar mig själv utifrån en försvarsställning. Jag utgår från att jag inte är möjlig att förstå och hålla med och det antagandet gör att jag kan känna mig aggressiv i mötet med andra för att jag ändå tycker att jag tycker vettiga saker.

Nummer fyra har varit en fråga som skvalpat runt en hel del. Det verkar idag som att alla försök att strukturera upp världen och människorna i ont och gott är av ondo. För det finns inga så enkla sanningar. Och ingenting är så entydigt antingen eller. Ibland måste man göra dumma saker för att bli fri att göra goda. Ibland vill man väl men lyckas inte. Ibland vill man illa och så blir det tillgodo för motparten. Detta med ont och gott är inget man som människa kan veta att man gör. Därför blir hela den tankemodellen totalt meningslös.

Enda meningen med den är att den är lätt att använda när man försöker lösa fråga 2 och 3. För detta med att det får konsekvenser om man gör dumheter och belöningar om man gör sitt bästa är så grundläggande i vår syn på oss själva som människor - att människor inte är något vi ÄR, utan något vi uppfostras till och socialiseras till att bli i mötet med andra människor.

Egentligen är det ganska märkligt att tro att människor inte vill må bra i sina relationer utan måste ha piska och morot på ett gudomligt plan för att världen över huvud taget skall fungera. Särskilt märkligt är det när vi samtidigt typ inte vågar döpa våra barn till något de kanske kan bli mobbade för eller när vi frågar våldtäktsoffer vad de haft på sig, i de fallen markerar vi tydligt att det krävs ett offer för att skapa en gärningsman, det finns ingen som medvetet/omedvetet gör fel.

Svårigheten med att avgöra vad som är gott och ont försöker vi strukturera upp genom att sätta upp tydliga regler. Regler som är mål för vårt varande, men som samtidigt blir dess gissel. Visst kan jag se en poäng med samtliga av 10 Guds bud, men det var väl inte för inte som Jesus skällde ut de bokstavstroende och menade på att reglerna inte skall följas på ett fanatiskt sätt, utan att man alltid måste betänka att man ibland måste bryta dem för att göra rätt. Det är väl lite som när vi skrattar åt nya lagar som stiftas i Sverige, de vill så väl och ombonar vår tillvaro, men likaväl som den tryggar tillvaron så finns det också alltid människor som kommer i kläm och dem som finner kryphål för att inte riktigt innefattas av reglerna även om man gör något förkastligt.

Om man menar att det goda är att göra välbefinnande saker för sig själv och sin omvärld så kan man fråga sig varför inte alla finner välbefinnande i samma saker och lever i fred och harmoni med varandra....

Samtidigt vet vi en hel del om att en del människor får andra tankar om hur man mår bra tillsammans med andra, särskilt efter åratal av fängelsehistoria och socialtjänst: känsla av utanförskap, frånvarande fäder, missbruk. Och ändå dömer vi hellre ut människor som monster för att särskilja dem från oss själva, än förändrar dessa missförhållanden... Gör inte det i så fall samhället till ett ont samhälle, som låter vissa klä skott för det som vi vet att neddragningar av fritidsgårdar mm leder till. Och samhället är ju VI, så om vi alla är onda, varför är det då någon mening att upprätthålla en bild av att vi vill väl? Och här tror jag att man är illa ute med den här ont-gott-kategoriseringen för den för oss in i att antingen blunda för sidor hos oss själva, som vi skulle må bättre av att bli erkända och att i värsta fall kategorisera oss själva som onda och genom det helt sluta känna mening med att göra sådant som vi mår bra av att göra.

Hela tankekonseptet är komplicerat och - som jag ser det - över gränsen till vad som är brukbart.