Årets första bok

Den första romanen som jag läste iår är
Åsa Nilsonnes Smärtbäraren.

Rekomenderas.

Mycket är sagt om den redan,
även här och här.

Jag facineras oerhört av idén bakom romanen och frågan den ställer.
Idén att kunna gå in i andras kroppar och att genom ett distansierat utifrånperspektiv uppleva världen som den upplevs i en annan kropp än sin egen. Kroppen är ju vårt verktyg att leva och verka och att det i sig medför att vi upplever världen olika är inte svårt att tänka sig i teorin, men det är oerhört svårt att beskriva eftersom man ju själv som individ inte har något att jämföra med. Detta är väl en anledning att vi så länge vi upplever att vi har makten över våra kroppar kan prata om omvärlden som om vi kan förstå den på samma sätt. Medan så många - med ålderns rätt? - behöver sin omgivning för att pröva formuleringar kring de begränsningar som vi upplever att kroppen ständigt överumplar oss med när den inte längre är ett lydigt redskap för hjärnans infall.

I den här boken finns sådana beskrivningar, som sätter sinnesintrycken i relation till något och får en att undra över hur ens sinnen är och/eller skulle kunna vara.

Vilken fråga den ställer?
Ja för mig blev det under ytan den svåra frågan om hur mycket man kan hjälpa innan man stjälper. När vet man vad lagom är och hur kan man hålla en sund distans utan att känna skuld för känslokyla. Vad är solidaritet, kärlek och förståelse för sina medmänniskor och när är det viktigare att ta ansvar för sig själv och sätta gränser.

Jag vill här spara två citat ur boken.
De säger inte något om handlingen i boken, men de talade till mig:

"Ge en kropp sömn, mat och befria den från stress, och plötsligt börjar kroppens reproduktiva system, denna själens seismograf (till och med jag tycker att den metaforen var i värsta laget), att hämta sig, den hittar sin rytm som en nybörjare i dans. Det händer nästan alltid med de kroppar jag tar över, fast vanligen går det inte lika fort som det gjort nu.
Jag försökte överoptimistiskt att springa några steg. Det var som att försöka få en lastbil att dansa - hur kan någon människa välja att inte kunna springa?" (s.39)

"Runt omkring mig sitter människor och aktiverar sina hjärnors belöningssystem - öl och cigaretter håller dopaminet i synapserna. Stackars missbrukade molekyl. Stackars missbrukade navigeringssystem i hjärnan.
Jag undviker människor som är kemiskt motiverade så gott jag kan. Jag vill att vänner och älskare ska tillfredsställas av att vara med mig, på det naturliga sättet om man så vill, inte via kemikalier.
Jag anser att människan ska vara människans främsta källa till glädje - vi är ju även den största källan till varandras elände, men det kan vi ju bortse från just nu. De som dricker, de som röker har själva tagit makten över sin glädje, sin tröst. De har tagit udden av den mänskliga beröringens kraft.
Sörj med barnet vars mor inte vill ha en kram utan en cigarett.
Sörj med älskaren vars älskade bara delvis är tillfreds med sex och som också behöver ett tillskott av alkohol och nikotin för att tillfredsställa ett avtrubbat lustcentrum.
Sörj för hela den sårbara mänskligheten, för dess känslighet för njutning och smärta." (s.71)