Unik men inte annorlunda

Visst är det ett intressant spänningsfält i frågespaltsfrågan om man är normal?
Det är som att man ständigt strävar åt två håll,
... efter att finna sin egen nisch,
det unika med just mig som rättfärdigar och meningsskapar min existens

... och efter att få vara med de andra, passa in, accepteras och kunna samspela med andra på ett harmoniskt sätt utan alltför vassa kanter av krockar mellan olika personligheter, kulturer och åsikter.

Det blir ofta riktigt riktigt intressant omtumlande och spännande först när man samtalar med en som är olik en själv, men å andra sidan är det som ett euforiskt rus när man finner en människa som man känner samhörighet med, sådan där samhörighet som kommer av att man tycker och vill samma sak, gläds åt samma sak och/eller får sina kickar av samma saker.

Jag tycker att det är obehagligt som om jag skulle kunna försvinna när jag smälter för väl in. Men samtidigt tycker jag också att det är obehagligt när jag hamnar i positionen att utmärka mig alltför mycket och behöva poängtera en avskiljande tanke. Därför är det lite kruxigt för mig att finna det behagliga, för detta med att behaga ger mig lätt gåshud, både när det utförs av eller för mig.