Nu börjar det!

Julen är klar.
Over and done with!

Vi hoppas få hjälp av ett par vänner att äta upp köttbullar och korv ikväll.
Skinkan är god ett tag till,
Laxen har varit lunch i tre dagar nu och sillen står sig hyfsat, men tar plats i kylen. Ett flak julöl skänktes till småbrodern för att inte fresta och ett par chokladkartonger har vi också lyckats skänka vidare på släktmiddagar under helgen.

Mamma och pappa kom på juldagen.
Det var fantastiskt trevligt hela dagen.
Sedan fick pappa flimmer på natten och de åkte hem i en hast på annandagsmorgonen.
Trist på alla sätt, men pappa var på gott humör ändå, han hade haft så kul på juldagen att han tyckte att det var värt det. Det kan få råda som en påminnelse om att man måste unna sig att leva så länge man någonsin kan.

Allt har varit ett sjukt överflöd den här julen.
Större och mer än jag är van vid.
Och julklapparna lika så.

Det var lite svårsmält att sitta mitt i detta överflödande och se Karl-Bertil och känna att man själv faktiskt var den som bara satt och väntade på att få inviga julklappsbiljarden... som sagt var, lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga...

Julottan var mycket vacker.
Jag gick med pågavännen.
Är tokkär.
Och det var första besöket för mig i vår kyrka.

Budskapet från prediksstolen var att det är vi som är Guds armar på jorden. Det är vi som räcka ut dem till varandra.
Det var en vacker bild, (även om jag inte kan formulera den lika vackert).
Och trösterikt att få sedd som en som kan göra skillnad.

Jag har också lyckats be om hjälp med en sak som jag finner svår.
Och är rörd vid tanken att det sitter så hårt åt att göra det, och att det är så synd att jag är så stolt. För om jag inte vore det så skulle jag ha mer att vara stolt över... Nu får jag istället bara saker att skämmas för.

I Julklapp fick jag ett träningskort och en pulsmätare.
Det var mycket mer än jag vågat önska mig...

Nu skall jag bara sätta mig in i hur pulsmätaren fungerar. Hade den på under dagens promenad, men vet inte vart min maxpuls är eller hur jag riktigt skulle läsa av den i efterhand. Men skall jag tro standardtabellerna så går jag för långsamt större delen av min dagliga promenad. Och det kan ju vara en förklaring till att det varit en höst i stilltje.

Lite grann har den gångna hösten känts som en enda lång livsuppehållande åtgärd. Jag gick ju in i den med den tanken och farhågan. Nu vill jag ta sats in i en sprudlande livskvalité också...

Redan idag,
även om första veckan blir totalt GI-inkorrekt med julmatsrester...