Märks olikheten

I min kommun har man förbjudit alla skolklasser att samla in pengar eller på något sätt kräva något av föräldrarna. Den klassiska klasskassan har alltså omintetgjorts och det som inte skolan kan betala av utflykter, matsäck och studiebesök, kan inte eleverna göra.

En del har försökt att liksom ha frivillig betalning för kaffet på föräldramötet som kan läggas diskret i en särskild skål så att man inte skall skämmas om man inte kan lägga, men det har inte kommunen gått med på.

Allt för att den som är fattig inte skall behöva visa att den är det.

I en skola har föräldrarna skapat en förening som inte på något sätt är knuten till skolan och genom detta kan de kanske kringgå regeln. På en annan har klasskassans 200:- frusit inne eftersom man inte längre tror sig om att få använda den.

Vi har väl alla sett - och förfasat oss över - någon sådan där film med en osnuten elev som det går bra för bara för att pappan är så viktig donator och skolan så beroende av sponsorer. Men hur är det med den här motsatsen?

Det är svårt att säga. Hur känns det att vara sådär riktigt riktigt fattig? Och hur många är det i Sverige idag? Man hör ständigt om att de fattiga egentligen är rika. När jag började på det här stadsbiblioteket så fick jag veta att de övergått till DVD-filmer. Från början tänkte de sig att bevara videoarna för att även de som inte hade råd att köpa DVD kunde använda biblioteket, men sedan visade det sig att det var de fattiga som hade DVD... vad skall man tro?

Jag tror att det är en plåga att vända på kronorna, att det är lätt att hamna i kreditfällan och hos kronofogden eftersom det är så mycket som vi tror att vi behöver. Jag tror inte att det är lätt och jag tror inte att det måste vara självförvållat och jag önskar att ingen behövde prioritera så hårt i sin vardag att inte ens det mest basic kan undgå luppen i budgeten.

Jag vet hur förödmjukande min farmor tyckte det var att gå med skor som hon fått från någon välgörenhetsinrättning och alla kunde se att det var sådana skor som kom därifrån.

Men detta att vi inte skall se att någon är fattig...
Betyder det att de inte finns?
Att inte problemet finns, att inte dessa människor finns?
Kan verkligen ett fattigt barn smärtfritt smälta in i kamraternas märkeshysteri och modenycker?

Och i nästa steg i tanken undrar jag hur det går med olikheten när vi strävar så hårt efter likhet. En annan aspekt är detta med läxläsning. Det är mycket läxor i skolan och jag känner föräldrar som lägger ner rejält med krut varje dag på att stötta sin barn och puscha så som behövs eftersom de allra flesta av oss skjuter upp saker till just den där minuten då det mest bara är plågsamt - den sista alltså... Vad händer med alla dem som inte har detta understöd i sin familj? Hur mycket halkar de efter i skolarbete och självförtroende? Per dag?/ per vecka?/per skolår?

Hur gör vi för att det skall bli sådär idealt som vi alla vill?
Som i utbildningsfrågan där snart varenda svensk är högskoleutbildad, men för den skull inte bildad. Kanske till och med bara inbillad utbildad eftersom målet inte är att någon skall kunna något - utan bara att alla skall få ett examensbevis.

Så här sitter vi snart, Svenssonsar över hela vårt land, med ett examensbevis i handen som säger att vi präglats av en demokratisk anda och värdering, men utan någon som helst förmåga att hantera att någon annan människa är olik i hela sin föutsättning och existens. Hur skall vi kunna hålla det demokratiska samtalet levande när vi tror att vi måste blunda för varandras olikheter?

Lika lite som man vill bli fastlåst i ett fack av fördomar,
lika lite vill man väl bli osedd och obemött i det som är basen för ens tillvaro?

Är den balansgången för svår?