Javisst är jag såld

Ett par odrägliga ungdomar var idag på gott humör och gemytliga.
Jag blev så glad att jag blev personlig.

Nu har de gått. Nästa gång jag ser dem kanske de behöver tuffa sig igen.

Jag ångrar allt. Det är väl så här man inte skall göra.

Det som väcks är minnen från min egen mellanstadieålder och början av högstadiet då vi hade en tjej i klassen som var trevlig att vara ensam med och då det hände hoppades jag alltid att jag funnit en bästis och kände mig förtrolig och ville bygga relation genom att utelämna mig mer.
Och alltid kände jag mig rädd efteråt. Rädd att jag avslöjat för mycket. Och alltid var hon bästis med någon annan dagen därpå, någon gång tom så kraftfullt att hon räckte ut tungan åt mig, andra gånger så fjäskande efter andras bästisskap att mina förtroenden blev insatser i hennes andra relationer. Hon kände sig nära andra genom att avslöja mig.

Är det då som en bild i mig växte fram om faran att släppa in och släppa nära? Att all närhet en dag byts mot främlingsskap?
Att vara så rädd så fort jag vänt andra sidan till, som om det man bygger upp försvinner om man råkar tappa ögonkontakten med det.