Igår tordes jag inte

... men idag har jag kört bil igen.

Hade lite ont i magen under den snöande kvällen för att jag bangat jobbet och ringt mig insnöad, men en orolig färd hade följts av 3 timmars arbete fyllt av oro för att komma hem igen och sedan visste jag inte hur mycket snö och blåst som skulle hinna komma.

Jag är inte van vid detta.

Visst har jag kört bil förrut. Och i vinterväglag (typ halkkörningen 1990) har jag också kört, men bara om jag tyckt att det verkat rimligt och relativt riskfritt. Och i ett upplogat saltat Stockholm. Oftast har jag tagit till kommunala färdmedel vid minst antydan till halka och moddigheter...

Jag bodde i Göteborg 1995 när snön kom där i november, och då gick inga bussar till mig, men då bodde jag så pass centralt att jag ändå kunde gå till allt jag behövde.

Nu är läget annorlunda, det tar 40 min att gå till kommunaltrafiken (i bra väglag) och den i sin tur går en gång i timman. Och jag är helt beroende av bilen - och av att våga köra den.

Pågavännen och jag övningskörde igår och sladdade och svängde och bromsade. Och jag konstaterar med något religöst i blicken att det var en signad bil jag fått tag på. Den är liten och inte så krockvänlig skulle jag tro, men den har schysst väghållning och bra grepp.

Jag har respekt för väglaget. Men jag är inte längre rädd.