Hur finner man balansen?

Man måste leva som om världen vore god,
men vara medveten om att man ljuger för sig själv...

Det är en poäng med att tro på regler,
även om man vet att de inte alltid efterföljs...

Som att välja mellan att vara rädd eller bara på sin vakt.
Hur ser egentligen den där skalan ut?
Och vart går gränsen för vad som är hälsosamt och lagom?

När min bror konfirmerades så jämfördes Guds lagar, med trafikregler.
De är till för oss,
för att underlätta den trafik som livets alla kommunikationsleder innehåller.

Och det känns bra att ha den där liknelsen i huvudet att ta till den argumentationens vågor går höga. Varför tänker du mer på statens finanser än på dig själv? Korkat! Varför tänker du att du måste bära upprätthållandet av en rimlig utbildningskvalité på dina axlar, gör som de andra och kör igenom fort för papprets skull!

Och så klart har de rätt. Jag gör ofta mig själv illa genom att tro att jag orkar bära allt på just mina axlar. Men ändå...

Bara för att det händer att en del kör på fel vägbana på motorvägen så betyder inte det att det automatiskt är helt ok för alla att göra det. Det är en logik, men det är en logik som gör oss mer skada än nytta. All utrymmesfrihet mår inte bra av att bejakas. Det finns gränser för vad det är gött att använda sin individuella frihet till.

... och återigen, hur känner jag att jag har den om jag inte använder den och kittlar i dess gränsland?