Helgon

Allt ont i mitt liv kommer av min ambition att bli helgonförklarad.
Det hindrar mig från att se mig själv med kärlek, att tycka att tillräckligt är tillräckligt.

Är det inte den ultimata paradoxen att bli helgonförklarad?
Man behöver en massa andra människor som skall intyga att man är mer än normalgod, samtidigt som ju ingen tycker att man är särskilt go´när man är FÖR perfekt. Det väcker alltid en misstänksamhet och en vilja att provocera för att komma innanför ytan och få bekräftat att det trots allt bara är en vanlig människa de har framför sig. Ett helgon skulle i så fall kunna vara en människa som väcker sina medmänniskors sämsta sidor till liv. Och poängen med det ser jag inte riktigt...

Så om man slutar bry sig om att söka vittnen till sin goda vilja,
och känna behov av att omvända dem som verkar ha sett någon annan aspekt av ens persons person än den som skulle vara schysst att få marknadsfört åt sig i Vatikanen.

Och det väcker också en del frågor...
Mina kontakter sträcker sig inte ända in i Vatikanen, men av det som nått mina öron kring vad man gärna ser alternativt gärna ser mellan fingrarna med i Rom så stämmer det inte med det som jag ville uppnå. Och är det inte just det som är problemet. Vill man vara alltför god så pyser det som undertrycks ut i någon annan ände än i den putsade frontfasaden... Och hur väl man än ville och hur mycket man än log så är det den där baksidan som överlever en och det som syns tydligast är ju om man gått och blitt ett rejält rövhål

Kanske är det bara så att det finns lite mer gråskala än jag kan urskilja... Kanske är det så att det kan vara meningsfullt i sig självt att försöka göra gott, att det inte är resultatet som är det meningsskapande... Det är vägen som är mödan värdoch det är viktigt att minnas det, för annars är det lätt att tro att det är bättre att ha vassa armbågar för det vinner man det man kallar framgång (statusmässigt och ekonomiskt) och att det är dumt att vara snäll.

Det är inte så dumt sörrö,
och det är inte det jag vill säga.
Bara att lagom räcker långt och att det är tryggare och harmoniskare att acceptera sakernas tillstånd som de är. Inte jobba så hårt för att blunda eller bygga andra bilder och vinklar för att sätta saker i bättre dager. Allt är som det är. Det är en konst att leva och vi blir alla bättre konstnärer och vi har koll på alla färgernas möjligheter och harmonier...