Lite grått

Jag har inte gått under trots att jag varit arbetslös hela hösten. Det är skönt. Jag var orolig innan för hur mycket jag skulle gå ner mig.
Så det är en skön känsla att den oron var lite obefogad.
Eller också är det den medvetenheten som oron skapade som räddat mig så här långt...

För det börjar smyga sig på här nu.
Uj uj vad läskigt att vara ute bland folk hela tiden.
(tur att jag tycker att det iaf fortfarande är spännande ibland)

Och nu när jag strax skall iväg och få en liten arbetsintroduktion och se och lära nytt och nya människor så känner jag att detta kom i grevens tid. Jag har tappat en del av det sociala greppet - för at inte prata om det professionella - jag har ingen aning om vad jag kan och jag tvivlar på att jag över huvud taget kan yttra någonting om hur saker verkligen är.

Samtidigt vet jag att ett par månader för den som jobbar inte är så mycket, att det innebär mycket av "bara rulla på", så jag skall sträcka lite på ryggen och tänka att jag iaf e GANSKA bra, en och en halvtimme till showtime.