Inget är så läskigt som kärlek

Jag har fått äran att följa en eventuellt kommande skilsmässa.
En kvinna i vänkretsen lever i tvivel och vill reda ut vart hon står. Ju längre tiden går desto mindre chans tror jag att hennes make får att delta i äktenskapets utgång och vara med och försöka rätta till det som känns fel.

Det berör mig illa varje gång vi pratar. För jag vet hur det är att få i ansiktet att det är slut, att det kanske skulle gått att lösa, men att ens partner inte egentligen har någon lust att ge det en chans. För en själv är problemet nytt eftersom man uteslutits varje gång man snuddad vid det, medan det för den andre är ett gammalt problem som man försökt hantera på egen hand, där alternativa lösningar redan figurerat, tagits ställning till och beslutats om.

Nu när jag liksom ser det hända så här utifrån.
Så ser jag hur svårt det är att vara i relation.
Att inte vilja såra, inte riva upp och inte i onödan förstöra något.

Det är fascinerande att man rastlöst söker efter förändring (som berör även andra), samtidigt som man inte vill utlösa en kris som drar in andra. Skulle man söka hjälp utifrån för att prata om saken så har man ju sagt att det är jätteallvarligt och det är ju så läskigt.

Och jag undrar hur man kan upprätthålla en relation med en annan människa. Och jag undrar vad kärlek egentligen är.
För det känns inte som att kärlek egentligen är att inte vilja såra.
Att hindra någon från att bli sårad innebär ibland att man inte för en dialog utan bromsar den inom sitt eget huvud. Därinnifrån kan den aldrig bygga en gemenskap.

Det känns som att kärlek mer är att ge någon en ärlig chans att älska en.
Och att man då måste ta sina egna känslor på allvar.

Oavsett vad det är för känslor man har.

Man kan känna tvivel, man kan vara rastlös, man kan vara arg och svartsjuk, dum i huvudet, och rädd och sårbar eller känna behov av att fritt se på sina livsmöjligheter och allt det där behöver få inrymmas i ens liv och i en relation. Det blir än svårare när man inte själv riktigt vet vad det är som är felet och bekämpar sig själv i strävan efter att vara nöjd.

Det känns också läskigt att höra att det blir lite sådär när man varit ihop/gifta länge. Som om saker sker per automatik mellan människor. För jag vill inte tro att det måste bli så.

Jag tror att det är viktigt att inte bli för bekväm, utan att ständigt föra levande samtal och upprätthålla känslan av att det är läskigt. För i det där läskiga finns känslan av att utelämna sig och utan att visa sig med även de sidor/känslor man inte är stolt över så startas en kamp, där man vill dölja, värna och avskärma samtidigt som man vill närma sig, dela och känna förtroende och gemenskap. Den kampen kan man inte vara motståndare i om man skall leva i kärlek med varandra, den kampen behöver man föra tillsammans.