Ett kärleksbarn

Jag har lekt en hel del med den 4-åriga grannpojken de senaste veckorna. Han vägrar tro att jag är en vuxen utan hävdar bestämt att jag också är ett barn. Oftast leker vi med dinosurierna, men efter ett tag så vill han leka mamma, pappa, barn där han är mamman och jag är bebisen och pappan är antingen död eller på jobbet. Och jag får mat och så brer han noggrant på mig en filt och läser i den tjockaste boken han har - Barnens Bibel genom att bläddra genom den utan att visa mig några bilder, men bara greken att ha en förälder som läser hela den tjockaste boken verkar vara en stolthet i sig.

Härom dagen hade han och hans mamma bakat en kaka som du bjöd över mig på. Och när vi satt där och fikade så sa han plötsligt igen att jag var ett barn. Och så strålade han av mys - Du är ett kärleksbarn!

Det känns riktigt riktigt gott.
Och jag blir varm ända in i själen för jag antar att han själv fått höra att han är det och det önskar jag alla människor att få höra. Särskilt nu när jag hört det själv så känner jag hur det rör vid ens allra innersta - att vara välkommen, att vara älskad, att höra till och vara efterlängtad. Blir jag förunnad barn i mitt liv skall jag minnas att låta dem få veta att de inte bara är barn jag "skaffat"- utan att de är kärleksbarn!