Vem vet vad och varför bryr jag mig?

I förra veckan var jag hos föräldrarna. Just när jag kommit innanför dörren ringer en granne tillika gammal klasskamrats mamma på dörren för att sälja lotter. Och det är ju så kul att ha träffat mig också!

Och hon berättar om sin dotters lille son, och om en annan gammal klasskamrats spännande liv med framgång och kärlekslycka.

Och jag vet bara inte vad jag skall säga.
Är det en tävling? eller varför känns det så?

Jag hade velat säga att jag är fantastiskt lycklig efter att ha flyttat till kärleken i Skåne, men kunde inte. Jag vet ju inte om hon visste att jag var gift i Stockholm eller om hon visste att jag varit skild ett tag innan den här kärleken kom in i bilden. Och jag ville inte dra hela den där historien.

Kände mig bara liten, fjuttig och framgångslös i förhållande till gamla grundskoleklassens poppisbrudar. Och jag fattar inte varför man liksom står där mesigt handfallen som om jag vore 15 igen och de där tjejernas kriterier är de som jag måste spela efter.

Pratade med pågavännen om hur nedkörd i skorna jag kände mig. Han sa att jag ju kunde valt en ton med berättandet om huset vid havet, båten och bilen och kärleken. Sådant där som låter bra. Och det kunde jag ju gjort. Men jag har nog aldrig slagits utåt för att vinna prestige. Jag har väl låtsats att det inte betyder något och förundrats och förminskat mig för mig själv.

Det alternativet är väl egentligen det sämsta, det vore bättre om jag antingen:
1. Verkligen inte brydde mig om vad andra åstadkommer. Utan iställde satsade på att leva efter mina egna kriterier och måttstockar.
eller
2. Slogs för att få bekräftelse för det likvärdiga i det jag själv åstadkommer.