Två filmer

Satt uppe sent i helgen och såg en film som var värd ändringen av dygnsrytmen bara med sin slutreplik som gick något i stil med:

Det spelar inte så stor roll hur du lever ditt liv, det viktiga är hur du berättar din berättelse. För det är med berättelsen som du skapar mening åt alla misstag och sorger.

Nu har jag just suttit i det fina vädret och sett en gammal svensk film med bästa "Så som i himlen"-temat: fördömmande präst och vardagsmänniskors upplevelse av att kärleksbudkspets störst av allt är kärleken, alltihop i landsbygdsmiljö och bättre än den 50 år nyare filmen Så som i himlen. och jag kan undra om det (även om dessa miljöer fortfarande existerar och dessa människotyper likaså) inte också är ett sätt som vi vill se verkligheten som vi spelar upp så här med jämna intervaller. Det är ett slags storbildsprojicering av den inre kampen vi för där vi inte riktigt alltid vet när det fodras självdiciplin och när det fodras livsbejakande av oss.