Ska jag bete mig eller gifta mig?

Jag är fortfarande tokkär.
Det får inte plats i kroppen och det blir platt varje gång jag formulerar/uttrycker det. Egentligen vill jag nog mest bara stå och hoppa på stället och skrika rakt ut. Jag trodde att man blev harmonisk av att vara kär, men tydligen funkar inte jag så, jag blir rastlös.

Vad skall man göra med alltihop?
Det är ju så fantastiskt underbart att man nästan inte står ut med att vara närvarande i nuet. Det går liksom knappt att tro att det egentligen händer och ju mer som jag stannar upp desto mer känns det klisché-igt med den besvarade kärlekens självklarhet.

Jag vet att jag i sådana här situationer när jag liksom grubblar fram fel i det som inte kunde varit mer rätt brukar få rådet att bara passa på att njuta.

Och visst njuter jag.
Jag är fullt medveten om att jag är lycklig som f-n.
Min vardag är ett himmelrike!

Men ändå finns den där.
Rastlösheten.
Och vad skall jag göra med den?

Det är lite sådär så att jag på allvar börjar tänka på ringar.
Men det är väl ändå lite drastiskt...
Jag prövar att stå och hoppa lite till...