Känna att jag lever

Det är det där med att håret skall fladdra i vinden, kinderna äppelfärgas (friska röda äpplen - inte Granny Smith) och känslan att livet pumpar i ådrorna och världen inbjuder till äventyr.

Jag har aldrig riktigt definierat känslan.
Förknippat den med bus.
En associations-kedja via frihet från hämmande och begränsande regler.

Inatt var jag busig. Jag gick inte och la mig.
Slöade framför TV'n till klockan 3,
trots att tanken hela tiden fanns i huvudet:
Jag skulle må bra av att gå och lägga mig nu!

Och faktum är att jag verkligen mår skit av för lite sömn.
Hjärtat känns obehagligt i kroppen både på natten och på morgonen.
Det är inte alls den där busiga känslan av att jag lever.
Snarare är det dödsångest som sprider sig i mig.

Den där känslan jag är ute efter uppnås inte på det sättet.
De där reglerna jag har inom mig är inte där för att trotsas och känna sig busig med, de är där för att jag skapat dem genom det jag lärt mig om mig själv. De är snarare riktlinjer som skall hjälpa mig att känna den där frihetskänslan...

Den är underbar.
Och den väntar utanför min dörr hela tiden.
Jag skall bara lära mig öppna dörren.