Inatt drömde jag...
Med stor risk att redan vara förhandsdissad vill jag placera min dröm här så att jag slipper gå omkring med den i "hövvet":
Jag stod och hängde på en gård och flamsade lite tillsammans med Helena som jag var kompis med, hon hade en sopkvast som hon höll fast mellan benen och plötsligt dyker en gammal släkting, jag uppfattade det som min mormors farmor, upp från entrén till det hemmet som låg där. Hon fick syn på Helena med sopkvasten och var övertygad om att det var en häxa hon såg. Hon blev helt ifrån sig. Och kom jagande emot oss så fort hon kunde med sin gåstol och sina hasande patientkläder. Skrek om antikrist och var uppenbart förstörd över att ha ondskans anlete hängande så här inpå husknuten.
Helena fattade inte allvaret i hennes bedrövelse. Hon bara skrattade över att en tanta gått igång så på att hon höll kvasten som en påskkärring. Jag såg att damens verklighetsuppfattning var mycket allvarligare än så. Och försökte ropa till Helena att springa allt vad hon orkade, men hon stod bara kvar och förvånades med ett leende medan tanten närmade sig och hade en annan patient med sig med stora händer (som de där uppblåsbara man kunde hylla Kenneth Andersson (och hans segergest) med en gång i tiden) och hon var spänd intill oigenkänslighet inför mötet med hin håle.
Jag kunde bara se hur hon närmade sig med mannen i släptåg och undra hur dessa båda verklighetsuppfattningar skulle komma att mötas. Trots tantens ålder och att jag visste att hon egentligen var död och tillhörde det förgångna så upplevde jag hennes känsla så mycket starkare än Helenas självklara närvaro i nuet, obekymrat ovetande och oförstående inför det förestående.
Väl framme, blev anspänningen för stark för min gamla släkting. Hon vitnade plötsligt just som hon skulle till att ta sats med sin hyttade näve och föll ihop.
Jag vaknade.
Flämtande.
I dödsångest.
Det kändes som att jag inte fick luft, som att hjärtat plötsligt skulle överge mig och jag kunde inte röra kroppen. Jag låg och höll så kraftigt om mig att jag inte kunde röra mina armar eller knappt få nån luft i lungorna. Det kändes som att jag inte kunde röra benen och mycket svagt flämtande försökte jag bringa mig i fattning utan att lyckas. Jag närkte att jag kunde röra käkarna och viskade efter pågavännen. Högre och högre. Så vaknade han till och undrade. Och jag sa bara, jag har haft en dröm, kan du hålla om mig, det känns inte som att jag kan röra mig. Och han kröp närmre och gnuggade mina armar och min rygg så att jag kunde byta ställning och flämtande låg jag tillslut på rygg och försökte dra in så mycket luft jag kunde i kroppen i lugna andetag. Så kom gråten som man inte förstår, som bara släpper spänningarna.
Tillslut somnade vi båda om.
Och sedan dess har jag funderat och funderat.
Och jag pratade med pappafar som bara sa att han inte hade nn tolkning i beredskap, men att det ju verkade som om det var något som jag kämpade med mig själv om. Jag sa att jag skulle klura på det idag så att jag kan sova bättre inatt. Och han önskade lycka till.
Vi får se.
Kom sig alltihop av att ett föredrag om Bert Hellingers metod nämndes för mig igår? Hänger det ihop med en massa drömmar jag haft om mormor på sista tiden? Vad är det jag behöver bearbeta och komma till ro med för att sova gott om natten?
Leave a comment