i wanna know what love is...

Varje gång jag gråtit över att en kärleksrelation tagit slut så har jag tänkt att jag faktiskt inte älskade tillräckligt. Att jag liksom först efteråt kunde släppa allt det där som jag vet hör till att säga och göra för att bekräfta och behålla och bara känna vad jag känner för personen i fråga. Ibland har jag gråtit fast jag märkt att jag egentligen tycker att det varit konstigt att jag överhuvud taget kunde trott att relationen var något för mig. Ibland har jag gråtit för att jag fortfarande tror...

Och efter alla dessa tårar (två relationer på över 2 år, 2 över 6 månader och 2 kortare men bättre) så känner jag ännu några nya tårar i bröstet när Lugna Favoriter spelar Foreigners gamla (1984)klassiker och jag bjuder upp pågavännen till dans, eller bjuder in mig i hans famn beroende på hur man ser det.

Vad är kärlek?
Jag behöver fortfarande lära mig.
Och jag funderar...

Det svåraste som jag ser det är att hjälpa någon att älska en.
Att välja att öppna sig när man instinktivt drar ihop sig som en mussla.
Att berätta det som man vill att den andre bara skall fatta.
Att stå för det man skäms för.
Att be om hjälp och se den andres goda avsikt.
Kanske är det just det här som avses när man säger att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan. För om jag inte ger mig själv det här utrymmet att finnas i allt som är jag så kan jag heller aldrig riktigt möta och känna min partner. Och kanske är det just det som är kärlek, att möta och känna. Och kanske är det därför som kärlek aldrig blir klar, aldrig blir en statisk fas, utan ständigt pågår. Kärlek är inte ett mål att uppnå och sedan bara vara i, kärlek är vägen, varje steg och varje ögonblick måste vi erövra den.