Coach

Pågavännen gör vad han kan för att stötta och peppa och hjälpa mig att finna motivation i mina livsmål. Just nu är det rätt bläigt.

Dels har jag inte någon sprutt, inget fokus och ingen som helst målmedvetenhet. Jag är orolig för allt möjligt som skulle lösa sig om jag bara lyckades beta av en sak i taget.

Jag har fastnat i tanken att det är något inom mig som inte tillåter mig att lyckas och att jag skall finna och lösa den knutan. Men ett par års terapi för mig knappast närmre det som egentligen bara är att bita ihop och ta itu med. Ibland tror jag att allt bara är en ursäkt. Jag vill inte bli klar. För jag vet att jag är en människa som är på väg. Jag är för fylld av rastlöst tvivel för att riktigt landa och jag önskar jag bara att jag kunde landa i att jag är en sådan främmande fågel. Istället är den längtan som fyller mig snarast en längtan efter att bli något som jag inte vet om jag någonsin kan bli, en människa i harmoni, fylld av tillförsikt och tro.

Om jag bara...

De här livsmålen behöver jag klara inte bara för min egen skull. Mycket väntar på mig bakom det här krönet, men det känns så tröstlöst att ta sig dit! Det är som att jag efter ett par mils åkning insett att jag har bakhala skidor och istället för att kämpa vidare framåt undrar om det inte är så att skidorna helt enkelt vill åt andra hållet och att jag skall kapitulera för dem. Som om jag den sekunden jag slutar att själv försöka skapa en mening kommer att finna en mening med att frysa ihjäl i en snödriva. Självbilden av en arbetslös meningslös jävel har greppat sitt kyliga tag om min nacke och drar mig sakta nedåt och det är som i filmernas snöstormar, man vet att man inte får somna men är bara så trött att man inte orkar komma ihåg varför eller varför det var viktigt att leva.

En väninna funderar på skilsmässa men har ännu inte involverat sin man i frågan. Och det är maken som jag identifierar mig med och hela kroppen är fylld av känslominnen kring att ställas inför fullbordat faktum. Det är så hemskt och nu när jag följer väninnan så kan jag förstå henne också. Och det är så jobbigt att alla sidor alltid går att förstå och att det skall vara så eländigt svårt att vara människa.

När allt man vill är att det skall bli rätt och bra så tror man gärna att man har en tydlig ledstjärna att hålla sig till, men det är inte så. Allt är bara kaos och den lycka man har ett ögonblick kan vara borta imorgon. Och ju mer man försöker klamra sig fast vid den desto längre bort känns det som man jagat den. För rädslan att förlora kan inte leva parallellt med kärleken, man måste välja sida.