Bantningsprat
Jag känner mig låg efter promenaden.
Det kom att pratas vikt.
Jag vet inte vad det är som gör det, men jag tycker att det är så avskyvärt att höra (framför allt) kvinnor prata vikt. Det är kurer hit och dit och det känns bara bedrövligt och som om de VILL lura sig själva att det är vettiga saker de håller på med.
Jag är förstås urtråkig att prata om sådant här med.
Dels så utbrister jag inte det bekräftande: Men inte behöver väl du som är så smal...!
Dels så ställer jag alltid följdfrågan: ... och hur mycket vägde X 4 månader senare? när någon beundrande berättar om hur snabbt någon lyckats gå ner i vikt.
Sedan vänder jag bort blicken resten av samtalet.
Det som fascinerar mig mest är att det är som om viktminskning är en hobbyverksamhet för en del. Det skall pratas om kalorier och om syndande konstant (i tid och otid) medan de konkreta handlingarna hela tiden är att välja bort morötterna och ta en extraportion av efterrätten.
Jag kan inte låta bli att tycka att det finns andra saker som är mer synd än att äta det man tycker är gott.
De som pratade om detta idag pratade om att de hade si och så långt kvar tills de var klara. Och jag var tyst men om det gått att läsa mina höjda ögonbryn så hade de sagt: Klara med livet eller?
En vikt håller sig tyvärr inte på den där mållinjen som man pressar sig till med Herbalife eller points, en vikt är ett mått på en organisk och levande varelse som aldrig någonsin är konstant utan som alltid alltid är föränderlig. Och jag kan inte låta bli att känna att det är ett av de sämsta måtten på en människa eftersom det är så svårt att utläsa vad den med precision uttryckta måttenheten egentligen säger. Har jag fått mer muskler? har jag bundit mer vätska? vart är jag i menscykeln? Åt jag för nyss? Har jag ätit för mycket? Har jag ätit för lite och sänkt min ämnesomsättning?
Naturligtvis är en del av det jag hatar med det här samtalsämnet att jag på intet sätt har ryggen fri. Jag tycker mig veta en jädra massa, men min kropp utstrålar inte direkt att jag kan detta med viktminskning. Och jag har ingen lust att hänga i den här kroppen när detta kommer på tal.
Pratar jag om andra saker så är det inte lika tydligt för mig att jag och min kropp inte är riktigt synkade. Jag föredrar det. För det är skönare att känna sig harmoniskt i fas än att vara en person som gör saker mot bättre vetande.
En liten skamsen uppföljare.
Jag vet att jag har en del kunskapspoänger i det här. Men eftersom det låga höll i sig resten av dagen och kvällen fick jag ju lite tid att fundera på varför jag blev så påverkad...
Och det verkar inte bättre än att en del av mig är avundsjuk. På viktminskningsresultaten, på förutsättningarna, på förmågan att ta itu med det hela och att så avslappnat outa för världen vad som pågår...
Jag vill inte prata om den här frågan.
Jag skäms helt enkelt över mig själv.
Och det är den mest plågsamma känsla jag vet.
Jag vet helt enkelt inte hur jag skall vända den till något positivt, utan andas hela tiden långsamt som om jag balanserade mot något djupt destruktivt.
Dagar då man älskar sig är så mycket lättare. Jag är go också, men det är något med viktfronten som gör att jag valt den till min ömma tå.
Mitt utseende stämmer inte med min upplevelse av mig själv. Det är som om man tuffar på i hög hastighet och plötsligt när man är påväg ut för omkörning så skymtar man något (sig själv) som varit i den blinda fläcken och man blir skräckslagen. In i ledet igen. Det vara nära att det blev en olycka. Skakig. Och uppfodrande: Du behöver ha bättre koll och låt dig inte svävas iväg av själens glada takt hur som helst!