October 2005 Archives

Inatt drömde jag...

| | Comments (0)

Med stor risk att redan vara förhandsdissad vill jag placera min dröm här så att jag slipper gå omkring med den i "hövvet":

Jag stod och hängde på en gård och flamsade lite tillsammans med Helena som jag var kompis med, hon hade en sopkvast som hon höll fast mellan benen och plötsligt dyker en gammal släkting, jag uppfattade det som min mormors farmor, upp från entrén till det hemmet som låg där. Hon fick syn på Helena med sopkvasten och var övertygad om att det var en häxa hon såg. Hon blev helt ifrån sig. Och kom jagande emot oss så fort hon kunde med sin gåstol och sina hasande patientkläder. Skrek om antikrist och var uppenbart förstörd över att ha ondskans anlete hängande så här inpå husknuten.

Helena fattade inte allvaret i hennes bedrövelse. Hon bara skrattade över att en tanta gått igång så på att hon höll kvasten som en påskkärring. Jag såg att damens verklighetsuppfattning var mycket allvarligare än så. Och försökte ropa till Helena att springa allt vad hon orkade, men hon stod bara kvar och förvånades med ett leende medan tanten närmade sig och hade en annan patient med sig med stora händer (som de där uppblåsbara man kunde hylla Kenneth Andersson (och hans segergest) med en gång i tiden) och hon var spänd intill oigenkänslighet inför mötet med hin håle.

Jag kunde bara se hur hon närmade sig med mannen i släptåg och undra hur dessa båda verklighetsuppfattningar skulle komma att mötas. Trots tantens ålder och att jag visste att hon egentligen var död och tillhörde det förgångna så upplevde jag hennes känsla så mycket starkare än Helenas självklara närvaro i nuet, obekymrat ovetande och oförstående inför det förestående.

Väl framme, blev anspänningen för stark för min gamla släkting. Hon vitnade plötsligt just som hon skulle till att ta sats med sin hyttade näve och föll ihop.

Jag vaknade.
Flämtande.
I dödsångest.
Det kändes som att jag inte fick luft, som att hjärtat plötsligt skulle överge mig och jag kunde inte röra kroppen. Jag låg och höll så kraftigt om mig att jag inte kunde röra mina armar eller knappt få nån luft i lungorna. Det kändes som att jag inte kunde röra benen och mycket svagt flämtande försökte jag bringa mig i fattning utan att lyckas. Jag närkte att jag kunde röra käkarna och viskade efter pågavännen. Högre och högre. Så vaknade han till och undrade. Och jag sa bara, jag har haft en dröm, kan du hålla om mig, det känns inte som att jag kan röra mig. Och han kröp närmre och gnuggade mina armar och min rygg så att jag kunde byta ställning och flämtande låg jag tillslut på rygg och försökte dra in så mycket luft jag kunde i kroppen i lugna andetag. Så kom gråten som man inte förstår, som bara släpper spänningarna.

Tillslut somnade vi båda om.
Och sedan dess har jag funderat och funderat.
Och jag pratade med pappafar som bara sa att han inte hade nn tolkning i beredskap, men att det ju verkade som om det var något som jag kämpade med mig själv om. Jag sa att jag skulle klura på det idag så att jag kan sova bättre inatt. Och han önskade lycka till.

Vi får se.
Kom sig alltihop av att ett föredrag om Bert Hellingers metod nämndes för mig igår? Hänger det ihop med en massa drömmar jag haft om mormor på sista tiden? Vad är det jag behöver bearbeta och komma till ro med för att sova gott om natten?

Personlighetest

| | Comments (0)

Jag är Marie Fredriksson
Trygghetsfaktor: 71 %

Nu börjar det bli tråkigt. När jag köper bostad är främsta skälet att jag ser fram mot 40 år av avbetalningar. Varje lyckligt ögonblick kräver ett olyckligt, tror jag. Så en tipsvinst gör mig inte glad förrän jag brutit armen och "gjort rätt" för glädjen.

Lämpliga yrken: Undersköterska, Dagisfröken, Ingenjör.

Jag är rädd att det stämmer... hur faller testet ut för dej

i wanna know what love is...

| | Comments (0)

Varje gång jag gråtit över att en kärleksrelation tagit slut så har jag tänkt att jag faktiskt inte älskade tillräckligt. Att jag liksom först efteråt kunde släppa allt det där som jag vet hör till att säga och göra för att bekräfta och behålla och bara känna vad jag känner för personen i fråga. Ibland har jag gråtit fast jag märkt att jag egentligen tycker att det varit konstigt att jag överhuvud taget kunde trott att relationen var något för mig. Ibland har jag gråtit för att jag fortfarande tror...

Och efter alla dessa tårar (två relationer på över 2 år, 2 över 6 månader och 2 kortare men bättre) så känner jag ännu några nya tårar i bröstet när Lugna Favoriter spelar Foreigners gamla (1984)klassiker och jag bjuder upp pågavännen till dans, eller bjuder in mig i hans famn beroende på hur man ser det.

Vad är kärlek?
Jag behöver fortfarande lära mig.
Och jag funderar...

Det svåraste som jag ser det är att hjälpa någon att älska en.
Att välja att öppna sig när man instinktivt drar ihop sig som en mussla.
Att berätta det som man vill att den andre bara skall fatta.
Att stå för det man skäms för.
Att be om hjälp och se den andres goda avsikt.
Kanske är det just det här som avses när man säger att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan. För om jag inte ger mig själv det här utrymmet att finnas i allt som är jag så kan jag heller aldrig riktigt möta och känna min partner. Och kanske är det just det som är kärlek, att möta och känna. Och kanske är det därför som kärlek aldrig blir klar, aldrig blir en statisk fas, utan ständigt pågår. Kärlek är inte ett mål att uppnå och sedan bara vara i, kärlek är vägen, varje steg och varje ögonblick måste vi erövra den.

x, w och q för 500 spänn

| | Comments (0)

Det kostar en kurd i Turkiet böter på drygt 500 kronor för att använda bokstäverna x, w och q eftersom dessa bokstäver räknas som icke-turkiska. Detta enligt TT-Reuters i dagens Landskrona-Posten. Hade det inte varit så upprörande hade jag bara tyckt att det var absurt.

Coach

| | Comments (0)

Pågavännen gör vad han kan för att stötta och peppa och hjälpa mig att finna motivation i mina livsmål. Just nu är det rätt bläigt.

Dels har jag inte någon sprutt, inget fokus och ingen som helst målmedvetenhet. Jag är orolig för allt möjligt som skulle lösa sig om jag bara lyckades beta av en sak i taget.

Jag har fastnat i tanken att det är något inom mig som inte tillåter mig att lyckas och att jag skall finna och lösa den knutan. Men ett par års terapi för mig knappast närmre det som egentligen bara är att bita ihop och ta itu med. Ibland tror jag att allt bara är en ursäkt. Jag vill inte bli klar. För jag vet att jag är en människa som är på väg. Jag är för fylld av rastlöst tvivel för att riktigt landa och jag önskar jag bara att jag kunde landa i att jag är en sådan främmande fågel. Istället är den längtan som fyller mig snarast en längtan efter att bli något som jag inte vet om jag någonsin kan bli, en människa i harmoni, fylld av tillförsikt och tro.

Om jag bara...

De här livsmålen behöver jag klara inte bara för min egen skull. Mycket väntar på mig bakom det här krönet, men det känns så tröstlöst att ta sig dit! Det är som att jag efter ett par mils åkning insett att jag har bakhala skidor och istället för att kämpa vidare framåt undrar om det inte är så att skidorna helt enkelt vill åt andra hållet och att jag skall kapitulera för dem. Som om jag den sekunden jag slutar att själv försöka skapa en mening kommer att finna en mening med att frysa ihjäl i en snödriva. Självbilden av en arbetslös meningslös jävel har greppat sitt kyliga tag om min nacke och drar mig sakta nedåt och det är som i filmernas snöstormar, man vet att man inte får somna men är bara så trött att man inte orkar komma ihåg varför eller varför det var viktigt att leva.

En väninna funderar på skilsmässa men har ännu inte involverat sin man i frågan. Och det är maken som jag identifierar mig med och hela kroppen är fylld av känslominnen kring att ställas inför fullbordat faktum. Det är så hemskt och nu när jag följer väninnan så kan jag förstå henne också. Och det är så jobbigt att alla sidor alltid går att förstå och att det skall vara så eländigt svårt att vara människa.

När allt man vill är att det skall bli rätt och bra så tror man gärna att man har en tydlig ledstjärna att hålla sig till, men det är inte så. Allt är bara kaos och den lycka man har ett ögonblick kan vara borta imorgon. Och ju mer man försöker klamra sig fast vid den desto längre bort känns det som man jagat den. För rädslan att förlora kan inte leva parallellt med kärleken, man måste välja sida.

En av de vackra historier som sprids per mejl

| | Comments (0)

En dag när jag varpå high school såg jag en kille från min klass,
som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp".

Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare. När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon.

Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät När jag gav honom glasögonen sa jag: "De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång".
Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.

Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant. Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag". Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium. Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass.

Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.

På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk.
I dag var en av de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa: "Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!"
Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket "Tack", sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata:
"Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia..."

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara". Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.

Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende.
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv. Till det bättre eller till det sämre.

Två filmer

| | Comments (0)

Satt uppe sent i helgen och såg en film som var värd ändringen av dygnsrytmen bara med sin slutreplik som gick något i stil med:

Det spelar inte så stor roll hur du lever ditt liv, det viktiga är hur du berättar din berättelse. För det är med berättelsen som du skapar mening åt alla misstag och sorger.

Nu har jag just suttit i det fina vädret och sett en gammal svensk film med bästa "Så som i himlen"-temat: fördömmande präst och vardagsmänniskors upplevelse av att kärleksbudkspets störst av allt är kärleken, alltihop i landsbygdsmiljö och bättre än den 50 år nyare filmen Så som i himlen. och jag kan undra om det (även om dessa miljöer fortfarande existerar och dessa människotyper likaså) inte också är ett sätt som vi vill se verkligheten som vi spelar upp så här med jämna intervaller. Det är ett slags storbildsprojicering av den inre kampen vi för där vi inte riktigt alltid vet när det fodras självdiciplin och när det fodras livsbejakande av oss.

Anledning till vräkning

| | Comments (0)

När hyresgästen har rättat till det som klagats på, får han fortfarande inte stanna och motiveringen är:

"Det som funkar idag behöver inte fungera imorgon. Rätt vad det är så händer det något igen."

Med andra ord, du är utdömd för något som kanske kommer.
Det är faktiskt bedrövligt.

Det är förstås också troligt att det kommer för människor blir inte yngre med åren. Äldre människor KAN få problem att klara sig själva i en lägenhet. Och de problemen KAN märkas hos grannarna. Det är förståeligt att man bara vill ha hela och rena och friska människor i sin närhet. Människor som inte stör ens egna cirklar. Ändå är det så att alla människor plötsligt kan bli den som inte är hel och ren och frisk. Fungerar inte ens det egentjänande argumentet att det kunde varit du, så undrar jag vad som behövs för att folk skall våga stå upp för ett värdigt socialt patos och medmänsklighet. Jag tvivlar på att inte alla skulle ha tillgång till dessa känslor, så hur får vi dem att regera?

Är så många så rädda för sin egen ålderdom, sina egna situationer av att inte förmå det man skulle vilja eller att vara medveten om sina egna tillkortakommanden. Det är plågsamma saker. Men trots att det är det svårare valet så tycker jag att det i mänsklighetens namn inte finns något alternativ till att hellre möta sig själv i dem än att döma någon annan.

När?

| | Comments (0)

Gick promenaden idag tillsammans med 2 barnvagnsdragare.
Det är OK att det blir de som finner sina gemensamheter.
Jag får vara vuxen nog att inse att allt inte kretsar runt mig.

Så, undrade den ena när vi kom på tu man hand på after-walk-tea, har ni börjat fundera på det?

Och jag undrar vad det är meningen att jag skall svara för hon frågade sist gång för bara en månad sedan, så om läget skulle ändrat sig så skulle det ju iaf inte ha ändrat sig så mycket så att det skulle vara värt att prata om det.

OM det skulle vara så att vi börjat FUNDERA PÅ DET så innebär det väl att frågan är Har ni börjat med oskyddad sex vid ägglossning? och ja jag vet inte, är inte det en lite privat fråga? Jag har aldrig frågat henne om hennes sexliv. Om det skulle vara så att vi "börjat fundera på det" och börjat gå till handling i frågan så hamnar man ju också i en svår situation, skall jag säga - javisst här försöker vi för fullt! tjolahopp! inget resultat än, men det är ju inte helt fel att fortsätta öva *höhöhö* Eller skall man hamna i en situation där man behöver ljuga för att man faktiskt uppnått nått resultat men att man själva ännu inte hunnit landa i det eller känner sig lugn med att berätta det för tidigt i en graviditet.

Nästa gång skall jag fråga rakt ut vad det är hon vill veta. Just nu känns det som att det är för att hon själv vill att alla skall leva som henne. Kanske för att hon tycker om mig och tycker att det skulle vara roligt att dela småbarnstiden med mig. Men själv blir jag jätteanti.

Kanske är det ren ledsenhet. För att mitt liv har tagit sådana omvägar i den här frågan och att jag på inget sätt är säker på att barnafrågan över huvud taget kommer att välsigna mitt liv på det sättet som så många som har barn tar för givet att den skall.

Hur skall jag kunna svara på när när jag inte ens vet om?

I nuet

| | Comments (0)

Du har inte sett henne som ung! sa en vän igår om en annan gemensam vän. Du har inte sett honom innan han blev sjuk! sa hon om ytterligare en annan.

Och det är sant.
Och jag känner igen hennes vilja att etablera en känsla genom att beskriva en utveckling, en bild från det förflutna. Visa på det som skapade hennes egen kärlek och känsla för personerna i fråga. Själv letar jag mig också ofta tillbaka.

Samtidigt är det något annat i detta att komma in och vara här och nu.
Se den personen som blev. Se den personen för det den är idag.

Det är inte alltid lätt att ta till sig människor med ett par år på nacken. De kan vara präglade av smärta, sjukdom och bitterhet till skillnad från att ta till sig ett barn med all dess öppna förtröstan och förbehållslösa nyfikna blick. Där man själv får chansen att vara ny och okategoriserad.

Det är en annan form av kärlek att se en människa genom alla de drömmar som aldrig uppfyllts. Och jag är egentligen inte rädd att ta dem till mitt hjärta för jag vet att de redan rört vid mitt liv och att jag inte har något val. De är redan vid mitt hjärta. Måtte de kunna vila där utan alltför mycket taggar.

Storasyster i 30 år

| | Comments (0)

Jag har varit på 30-årsfest i helgen.
Det var mina 30 år som storasyster som firades
- fast ur ett annat perspektiv än just det...

Brorsan ville visa film från barndomen på festen och pappa och super-08-projektorn var på plats. Det var väl gott så. Men det som också alltid varit på plats i hans liv är sörran dvs jag.

Det väckte en massa känslor i mig.
Där är jag anno 1976 på filmen.
Kan mer och bättre.
Men inte allt. Långt ifrån.
Försöker visa och lära och samspela.

Och han var - och är - en helt underbar fri själ och sig själv.
Och jag sprallig och med tendensen att tanklöst ivrigt leva ut det som händer inombords. Och det blir på lillebrors bekostnad. Och det är så mycket skuld och skam för mig i detta.

Det är ganska hemskt
att jag i så många år tänkt att någon skulle haft det bättre om jag inte fanns...

En del av något större

| | Comments (0)

I onsdags åkte pågavännen iväg, tillsammans med ett trettiotal gubbar på en resa till en mässa i Tyska Hannover. När man åker så här så är det bokat så att man skall bo i Hamburg, 15 mil från mässan. Och en anledning till att detta är kotym är till synes att man på det sättet lättare kan ta sig en kväll i prostitutionskvarteren efter mässdagens alla lättklädda monterförevisare.

När han ringde igår och berättade vad som väntade så skojade jag om det. Jag litar på honom. Skojade med ett allvar i grunden: Får du för dig att ha sex så använd för Guds - och min - skull kondom!

Idag när vi pratade om det så berättade han att det efter middagen och en öl man blev bjuden på på en klubb där de blev bjudna på inträdet. På klubben arbetade kvinnor som tog av sig sina kläder.

Sedan hörde det till bland gubbarna att ge sig ut på stan. Till ett instängslat område där den statligt kontrollerade prostitutionen pågår i lägenheter där kvinnorna förhandlar priser i dörrarna och männen kan slinka in en stund innan kvinnorna åter tar plats i fönstren. Utanför står de kvinnor som inte är smittkontrollerade, de är unga och de är vackra. Alltihop är så smaklöst att man blir illa berörd. Pågavännen for tillbaka till hotellet ett par timmar innan de andra.

På morgonen i bussen mot mässan pratas det om dem som gjort bort sig. Som blivit för fulla och som blivit tafsiga mot tjejerna men inte velat betala.

Jag sitter ganska långt bort från det där livet. Jag frågar och försöker förstå. Och jag blir ledsen och när luren är pålagd vet jag inte vad jag skall ta mig till eller hur jag skall hantera det hela. Jag mår illa.

Och jag vill faktiskt inte ha pågavännen därborta.

Jag känner mig smutsig bara av att vara kvinna. Att jag på något sätt är en jämförbar produkt på en marknad. Hela den där viljan att vara åtråvärd och attraktiv som ju är så mänsklig och djupt rotad i en människa känns plötsligt sjuk och jag vill inte. Vill inte synas. Vill inte att någon skall röra mig, eller älska mig.

Och han har varit där och sett på dem.
Och han tycker inte att han är delaktig i det som pågår där.
Han känner avsmak och att denna köttets marknad är en snedvriden aktivitet som vanhelgar det som är vackert i ett möte mellan två människor.
Och jag skall väl vara glad över detta avståndstagande.

Men jag kan inte sluta se det som att han ändå deltagit i detta.
Bara genom att spela enligt reglerna i en kultur som råder bland män i vissa kretsar. En människa är inte bara en passiv del i en kultur. Jag kan inte se det så. En människa gör val och genom de val varje enskild människa gör bygger man en kultur; formar, förvaltar, förändrar den.

Igår förvaltade han en kultur jag inte kan acceptera.
Jag trodde att jag kunde ta lättare på det, men det kan jag inte.
Jag är djupt ledsen.

Och det kommer jag att behöva visa imorgon.
Jag som hela tiden bara har känt att jag kommer kasta mig i hans armar för jag har längtat... det blir nog inte så. Och jag mår illa.

Märkligheter

| | Comments (1)

Det är intressant med hur beroende vi människor är av varandra och varandras medkänsla och omtanke.

I det samhälle där jag bor har jag fått veta att det finns en distriktsköterska som är ganska opsykologisk och dessutom inte håller tysthetslöftet. Man kan gå dit med sitt spädbarn och få höra hur tjockt det är när det är helt normalt baby-hulligt och få det serverat med undertonen att det beror på att man är en kass mamma. Och sedan kan man få höra andra mammor i trakten berätta att de fått höra om det tjocka barnet.

Man vågar inte säga något. Kanske läggs mottagningen ner i närmiljön om man klagar för högt. Kanske kommer ens barn att råka illa ut om man gör sig osams med den person som sedan kommer att vara barnets skolsyster.

Man säger inget.
Man står ut.
Och någon får betala priset.

Och jag är rädd. Jag har redan en bild att kämpa med kring att folk kan se människan bakom/innanför/i min vikt. Jag vågar knappt tänka på hur jag och ett eventuellt framtida barn skulle bli betraktat. Jag är för rädd för att skaffa barn för jag vet att jag inte kan skydda det mot allt och att jag inte är perfekt. Jag kommer att bära oro och skuld för det jag inte förmår.

Och ovanpå denna allmänmänskliga oro och otillräcklighet skall jag få veta att mitt barn är i en speciell riskzon. Det känns som att man inte får lov att vara tjock och att man definitivt borde tänka på samhället mer än att föra vidare taskiga gener.

Visst finns det en fetmaepidemi i världen. Människor vars liv begränsas så mycket att man som normalviktig har svårt att ens föreställa sig. Men använd inte nån förment välmening till att få alla att ligga på en normalkurva. Det är inte det vi behöver i världen. Vad vi behöver är att acceptera, förstå och tycka om varandras olikheter. Att känna att det berikar att vi alla är olika och att den som har problem med olikheter är den som har problem, inte den som är olik.

Det finns obehagligt nog något i vårt sätt att se på överviktiga som påminner om den människosyn som rasbiologin gav uttryck för. Tron att man kan avgöra och bedömma en människas själsegenskaper genom att mäta hans/hennes kropp.

Känna att jag lever

| | Comments (0)

Det är det där med att håret skall fladdra i vinden, kinderna äppelfärgas (friska röda äpplen - inte Granny Smith) och känslan att livet pumpar i ådrorna och världen inbjuder till äventyr.

Jag har aldrig riktigt definierat känslan.
Förknippat den med bus.
En associations-kedja via frihet från hämmande och begränsande regler.

Inatt var jag busig. Jag gick inte och la mig.
Slöade framför TV'n till klockan 3,
trots att tanken hela tiden fanns i huvudet:
Jag skulle må bra av att gå och lägga mig nu!

Och faktum är att jag verkligen mår skit av för lite sömn.
Hjärtat känns obehagligt i kroppen både på natten och på morgonen.
Det är inte alls den där busiga känslan av att jag lever.
Snarare är det dödsångest som sprider sig i mig.

Den där känslan jag är ute efter uppnås inte på det sättet.
De där reglerna jag har inom mig är inte där för att trotsas och känna sig busig med, de är där för att jag skapat dem genom det jag lärt mig om mig själv. De är snarare riktlinjer som skall hjälpa mig att känna den där frihetskänslan...

Den är underbar.
Och den väntar utanför min dörr hela tiden.
Jag skall bara lära mig öppna dörren.

Klockradio

| | Comments (0)

Imorses stod klockradion på en annan tid än vanligt och därför vaknade jag mitt i nyheterna - det är aldrig bra.

Man ligger där sängvarm och gosig
och rycks ur sin egen harmoniska tillvaro med orden "Misshandlat sin sambo..."

Livet är svårt emellanåt,
men kan inte bara världen få vara lite vackrare för alla!?!!?
Snääääääääääälla!

Bov och/eller fågel

| | Comments (0)

Med min nya bil känner jag mig fri som en fågel.
Eftersom jag inte hade 100 000 till eller så att köpa bil för så har jag bara gått efter kriterierna: Pris, ok fin och rullar. Jag hade en massa högtflygande planer innan om en superdesign och att även ha miljökriterierna i åtanke, kolla upp detta med gas, el och etanol, hur det funkar och om det är praktiskt möjligt. Men så blev det inte. Jag var en konsument, en prismedveten men miljöomedveten. Jag vet inte ens om det är en riktig miljöbov än, den borde ju i alla fall inte dra så mycket bensin.

Men bortsett från allt detta!
Visst e hon underbart söt där hon så troget står och väntar på min minsta vink... Ständigt redo för vilka äventyr jag än vill ta henne med på.

PA020001.JPG

Pressa mig

| | Comments (0)

Igår tänkte jag mig iväg ut och träffa nya människor på en nätverksträff för bibliotekarier. Och jag kände hur jag letade ursäkter och ville få nått att ta på - någon anledning att bli kvar hemma.

Jag vet att det där är en tendens som jag sett tidigare när jag varit arbetslös, även om det var ganska många år sedan sist så har jag hela tiden varit rädd att den här fasen skall dra med sig samma folkskygghet som då. Nån slags social fobi som gjorde att jag inte kom ur huset.

Nu tog jag mig ur huset och nu mår jag såå bra över det. Som en riktig kick att ha tagit sig över den där tröskeln och kanske skjutit upp den sociala fobin ännu en tid. Hoppas hoppas att jag hinner få jobb innan dess!!!

Naturligtvis vill jag berätta vem som är min förebild i detta vardagsmod: Emmy

Problemlösning

| | Comments (0)

Om man tolkar alla problem som ekonomiska problem
så kan man bara finna ekonomiska lösningar på dem.

Ändrar man perspektivet kan man finna andra aspekter på problemen och därmed kanske även en och annan lösning. Det är en anledning att höja blicken från talet om vad som inte finns på olika konton och hur man kan skapa ekonomiska påtryckningar för att få människor att bete sig på önskat sätt.

Kort sagt tror jag att det är möjligt att sluta stanna vid vad som är omöjligt att ändra på - och börja ana möjligheter och väcka hopp och tillförsikt.

Nytt politiskt perspektiv

| | Comments (0)

Med flytten kom andra perspektiv på tillvaron.
Nya saker blev viktiga eller åtminstonne påtagliga.

Jag har ju hört om fastighetsskatt tidigare, men plötsligt blir frågan relevant för en själv och dem jag nu umgås mest med. Det är en konstig skatt. Man skall betala en summa pengar för något som man inte kan omsätta i pengar. Det naturliga vore att man sände in en procent av själva huset till skattemyndigheten så att man varje år sänder in en dörrkarm, ett handtag eller något annat som är en del av den egendom som man har. Sedan skulle väl skattemyndigheten kunna sälja detta vidare till andra villaägare i behov av dörrkarmar och andra husdelar. Och på så sätt omsätta det i reda pengar.

Det blir också märkligt att tänka sig att man i offentligheten kan säga att man tex INTE skall höja fastighetsskatten och istället höja taxeringsvärdet som skatten grundar sig på. I praktiken så kommer man ju då också få betala in mer pengar/år som man ju egentligen inte har förrän den dagen man säljer huset.

Det skulle ju kunna vara så att man faktiskt aldrig lyckas sälja sitt hus till det priset som det taxeras för idag och därför är det ju extra sjukt att betala skatt på något man inte har.

Det känns ju mer logiskt med en förmögenhetsskatt där det är de pengar man har som man får dela med sig av. Men ett krux med den skatten är att taxeringsvärdet på ett hus räknas med där. Som i det huset där jag nu bor. Taxeringsvärdet steg med 61% och därmed också husägarens taxerade förmögenhet med ett ordentligt lass tusenlappar utan att han tjänat en enda extra krona... Vilka pengar skall man betala alla nya skatter med?

Det är väldigt intressant att se fördelningspolitiken från den här sidan av saken. Visst kan man tycka att det är rätt lyxigt problem att anses ha blivit en massa procent rikare. Men det är ju en rätt lynnig bedömning.

Och jag tänker på de där tonårngarna jag hörde på bussen när jag var i Göteborg för nån vecka sedan där den ene sa till den andre:
- Orka bygga ett hus!
- a
- De e ju skitjobbigt. Man skulle kunna ha dom uppblåsbara!
- a
- Nej, det skulle ju också vara skitjobbigt! Man skulle ha nån pump som kunde blåsa upp dem.

Och jag tänker på alla generationer före oss som byggt något att lämna efter sig. Étt hem för sin avkomma och som skall hålla även för deras avkomma i sin tur. Jag tänker på de där spåren som vi vill lämna efter oss med att det skall ha betytt något att vi levat. Skall vi avskaffa det så har vi på något sätt avskaffat hela vårt sammanhang och hela vår kultur. Det kan inte vara bra att en myndighet beroende på skiftande politiska majoriteter/kompromisser/dagsfrågor kan rycka undan det där långsiktiga, de där spelreglerna som man på bästa sätt vill spela efter för att förstå och utveckla sig själv, sin tillvaro och sitt liv och genom att ge sin familj goda förutsättningar för att leva och verka.

Det känns märkligt i mina öron när någon säger att han/hon kommer att rösta enbart efter fastighetsskattsfrågan i nästa val. Men samtidigt så har jag med min egen nya situation förstått det helt och fullt. Det finns ingen fråga som så nära knuter an till den privata sfären, än frågan om man kommer man att behöva lämna hus och hem!

Ordspråk

| | Comments (0)

"När Gud kommer med döden, kommer djävulen med arvingarna"

Fick höra det igår och jag hade aldrig hört det här ordspråket förrut.
Tyvärr är det nog alltför sant.
I alltför många fall.

Via google hittar jag också ordspråket
och en del länkar talar om det som ett finskt ordspråk och en del som ett svenskt.

I gränslandet

| | Comments (0)

Antingen är det vuxet och ett tecken på självkännedom att inte ge sig in på saker som man inte kan slutföra. Att stå upp för att man inte vill eller vågar.

Eller så är det så att man genom att avbryta halsbrytande äventyr aldrig tänjer sina egna gränser. Aldrig ger sig chansen att möta nya sidor av sig själv. Aldrig utvecklas och aldrig heller kan klara mer än man tror och stärka sin självbild.

Hur vet man vad som är vad?

.. och då sa Gud...

| | Comments (0)

Bush, ni vet den amerikanske presidenten, säger sig ha direkta direktiv från ovan. Gud sa först att han skulle fria Afganistan från terrorister och sedan att han skulle frälsa Irak från sin tyrann och vidare (enligt BBC som refereras i dagens Landskronaposten, ser dock ej artikeln i webbupplagan) så har han nu sagt att han har Guds uppdrag att ge Palestinierna ett land och Israelerna trygghet och hela Mellanöstern fred.

Det är ju synd att inte Gud kunde hjälpt terroristerna att finna andra vägar än terrorism för att bli hörda i världen och det var ju märkligt om Gud inte hade någonting att säga för att skona de tusentals civila och oskyldiga som råkat ut i de här uppdragen. Och varför tror Gud att det i Israel/Palestina-området finns land som en amerikansk president är fri att omfördela. Borde inte Gud ha mer lämpade kontakter för det här uppdraget i närområdet?

Är inte själva poängen med en Gud att han/hon/den/det har någon slags allmänmänsklig universell överblick. Liksom står på alla människors sida? Och att ha en Gud som svartvitt tunnelseende står på ens egen gentemot andra som inte får/kan komma till tals känns som ... som en hädelse liksom...

Har Bush snott Gud?
Med sina vapenarsenaler kan han lätt utöva utpressning med pistolerna riktade mot hela skapelsen.

Är inte detta synd?

Ett mysterie mindre

| | Comments (1)

Med den här länkens hjälp kan man få svar på en av de där stora allmänmänskliga livsfrågorna, vart hamnar jag om jag gräver mig till andra sidan jorden. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att detta med att man kommer till Kina verkar vara en myt...

Tackas den som tackas bör för den länken: Tack Jarub!

Bantningsprat

| | Comments (1)

Jag känner mig låg efter promenaden.
Det kom att pratas vikt.
Jag vet inte vad det är som gör det, men jag tycker att det är så avskyvärt att höra (framför allt) kvinnor prata vikt. Det är kurer hit och dit och det känns bara bedrövligt och som om de VILL lura sig själva att det är vettiga saker de håller på med.

Jag är förstås urtråkig att prata om sådant här med.
Dels så utbrister jag inte det bekräftande: Men inte behöver väl du som är så smal...!
Dels så ställer jag alltid följdfrågan: ... och hur mycket vägde X 4 månader senare? när någon beundrande berättar om hur snabbt någon lyckats gå ner i vikt.

Sedan vänder jag bort blicken resten av samtalet.

Det som fascinerar mig mest är att det är som om viktminskning är en hobbyverksamhet för en del. Det skall pratas om kalorier och om syndande konstant (i tid och otid) medan de konkreta handlingarna hela tiden är att välja bort morötterna och ta en extraportion av efterrätten.

Jag kan inte låta bli att tycka att det finns andra saker som är mer synd än att äta det man tycker är gott.

De som pratade om detta idag pratade om att de hade si och så långt kvar tills de var klara. Och jag var tyst men om det gått att läsa mina höjda ögonbryn så hade de sagt: Klara med livet eller?

En vikt håller sig tyvärr inte på den där mållinjen som man pressar sig till med Herbalife eller points, en vikt är ett mått på en organisk och levande varelse som aldrig någonsin är konstant utan som alltid alltid är föränderlig. Och jag kan inte låta bli att känna att det är ett av de sämsta måtten på en människa eftersom det är så svårt att utläsa vad den med precision uttryckta måttenheten egentligen säger. Har jag fått mer muskler? har jag bundit mer vätska? vart är jag i menscykeln? Åt jag för nyss? Har jag ätit för mycket? Har jag ätit för lite och sänkt min ämnesomsättning?

Naturligtvis är en del av det jag hatar med det här samtalsämnet att jag på intet sätt har ryggen fri. Jag tycker mig veta en jädra massa, men min kropp utstrålar inte direkt att jag kan detta med viktminskning. Och jag har ingen lust att hänga i den här kroppen när detta kommer på tal.

Pratar jag om andra saker så är det inte lika tydligt för mig att jag och min kropp inte är riktigt synkade. Jag föredrar det. För det är skönare att känna sig harmoniskt i fas än att vara en person som gör saker mot bättre vetande.

En dag i livet

| | Comments (1)

oktobermorgon 2.JPG

Det är en vacker dag idag. Igår kunde vi gå i shorts och t-shirt och sola på balkongen. Det är helt otroligt. Snacka om Brittsommar!

Varje dag går sin gilla gång. Jag kollar jobbanonnser, mejl och är ute och rör på mig för att hålla modet uppe. Läser lite. Och träffar lite folk också för att hålla modet uppe. Man slutar vara effektiv, det är märkligt det där, men det är som att jag får lättare att fixa tid hos frissan, doktorn, tandläkaren, benvaxaren om jag skall pressa in det i ett schema. Det låter ologiskt, men det är också logiskt. För hur kan jag boka tid ett par veckor fram om jag inte vet hur mitt liv ser ut då?

Jag har i alla fall kommit in i en harmonisk rytm där jag mår bra. Jag håller pågavännens dygnsrytm - med en viss eftersläpning eftersom jag ligger kvar i sängen och lyssnar på p1 en timme när han gått vid halv 7. Men det är gott att vara uppe vid halv 8 och det får mig att känna mig redo också. Jag kan hoppa in var som helst när som helst för det kommer inte att ta mig en vecka att ställa om dygnet även om omställningen med ett nytt jobb kommer att få mig att gäspa mer på kvällarna.

Min rädsla för att allt detta hemmagåendet skulle synas i toppnoteringar på vågen verkar inte infrias. Men eftersom jag är den jag är så kan jag inte stanna upp och vara nöjd med att det faktiskt är bra, utan istället är jag besviken för att jag inte gått ner. Pågavännen har sagt att han skall hjälpa mig att lyfta fram saker att vara stolt över.

Jag är så glad och tacksam för att han finns i mitt liv. Och när jag sa det till honom så sa han att det var en bonus att ha varandra! Det var ett nytt sätt för mig att betrakta detta med parförhållanden. Jag har alltid istället gått in och tänkt att nu är VI:et en förutsättning för allt annat jag gör. Han har förstås rätt. Det är inte så att vårt liv tillsammans är grundvalen att luta sig mot - det var ju det som jag hade tänkt att lära av skilsmässan. Det är verkligen en bonus! En jackpot varje dag!

Strax skall jag ut på promenad med grannen hennes vagnburne knodd och svägerskan. Igår blev det en nästan 2h lång promenad. Idag får vi se. Jag behöver röra mig, men jag vill också hinna åka och handla. Jag behöver köra lite bil så att den inte känner sig försummad där den står så troget i en helt främmande värld och väntar på min minsta vink.

Mitt liv är så fantastiskt just nu.
Och eftersom jag är så attans positiv så borde ju jobben bara dras till mig just nu. Tänk vilken serviceminded person man blir när man mår så här. Jag vill bara le mot världen och dela med mig så att alla för ett ögonblick kan få känna sig lika harmoniska och tillfreds i nuet som jag gör.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna koppla bort oron för framtiden så som jag gör större delen av tiden just nu. Det har varit så välbehövligt för mig att få landa i min nya tillvaro på det här sättet. Jag vet att varje dag jag njuter nu skapar grunden för en lika positiv framtid.

Allt kommer att bli bra.
Livet hittar alltid sina vägar!

Det där med bilen....

| | Comments (0)

Jag köpte bil i torsdags!
Det är stort för mig, första bilen!
Jättestort!
Känner mig jättevuxen och som en stor tjej!
Stolt.

Så har det gått en halv vecka
och två personer i min vänkrets har outat sin graviditet.
Sicken kontring! Man är ju chanslös!

Vem vet vad och varför bryr jag mig?

| | Comments (0)

I förra veckan var jag hos föräldrarna. Just när jag kommit innanför dörren ringer en granne tillika gammal klasskamrats mamma på dörren för att sälja lotter. Och det är ju så kul att ha träffat mig också!

Och hon berättar om sin dotters lille son, och om en annan gammal klasskamrats spännande liv med framgång och kärlekslycka.

Och jag vet bara inte vad jag skall säga.
Är det en tävling? eller varför känns det så?

Jag hade velat säga att jag är fantastiskt lycklig efter att ha flyttat till kärleken i Skåne, men kunde inte. Jag vet ju inte om hon visste att jag var gift i Stockholm eller om hon visste att jag varit skild ett tag innan den här kärleken kom in i bilden. Och jag ville inte dra hela den där historien.

Kände mig bara liten, fjuttig och framgångslös i förhållande till gamla grundskoleklassens poppisbrudar. Och jag fattar inte varför man liksom står där mesigt handfallen som om jag vore 15 igen och de där tjejernas kriterier är de som jag måste spela efter.

Pratade med pågavännen om hur nedkörd i skorna jag kände mig. Han sa att jag ju kunde valt en ton med berättandet om huset vid havet, båten och bilen och kärleken. Sådant där som låter bra. Och det kunde jag ju gjort. Men jag har nog aldrig slagits utåt för att vinna prestige. Jag har väl låtsats att det inte betyder något och förundrats och förminskat mig för mig själv.

Det alternativet är väl egentligen det sämsta, det vore bättre om jag antingen:
1. Verkligen inte brydde mig om vad andra åstadkommer. Utan iställde satsade på att leva efter mina egna kriterier och måttstockar.
eller
2. Slogs för att få bekräftelse för det likvärdiga i det jag själv åstadkommer.

Termodynamikforskning

| | Comments (0)

Termodynamikforskningen har visat att "det till synes spontant uppkommer nya former av ordningar i universum. Ur det mest komplexa och kaotiska uppkommer nya egenskaper hos materien. Det kan uttryckas så att skapelsen pågår hela tideni icke omvändbara, s k irreversibla processer."

S. 129 i Bernt Gustavssons Bildning i vår tid

Ska jag bete mig eller gifta mig?

| | Comments (0)

Jag är fortfarande tokkär.
Det får inte plats i kroppen och det blir platt varje gång jag formulerar/uttrycker det. Egentligen vill jag nog mest bara stå och hoppa på stället och skrika rakt ut. Jag trodde att man blev harmonisk av att vara kär, men tydligen funkar inte jag så, jag blir rastlös.

Vad skall man göra med alltihop?
Det är ju så fantastiskt underbart att man nästan inte står ut med att vara närvarande i nuet. Det går liksom knappt att tro att det egentligen händer och ju mer som jag stannar upp desto mer känns det klisché-igt med den besvarade kärlekens självklarhet.

Jag vet att jag i sådana här situationer när jag liksom grubblar fram fel i det som inte kunde varit mer rätt brukar få rådet att bara passa på att njuta.

Och visst njuter jag.
Jag är fullt medveten om att jag är lycklig som f-n.
Min vardag är ett himmelrike!

Men ändå finns den där.
Rastlösheten.
Och vad skall jag göra med den?

Det är lite sådär så att jag på allvar börjar tänka på ringar.
Men det är väl ändå lite drastiskt...
Jag prövar att stå och hoppa lite till...

Familj

| | Comments (0)

Familj är inte nödvändigtvis människor man håller med.
Familj är inte nödvändigtvis människor man tycker har bra egenskaper.
Familj är inte nödvändigtvis människor man älskar.
Familj är inte nödvändigtvis människor man delar sina intressen med.
Familj är inte nödvändigtvis människor man vill ha i sin vardag.

Men det är något alldeles speciellt med människor som man alltid alltid bär med sig. Som man behöver förhålla sig till.

Jag har ofta tyckt att det liksom inte räknas lika mycket med den kärlek man får av människor som är tvungna att älska en för att inte framstå som genomonda. De älskar mig inte frivilligt. De tvivlar inte och väljer mig om och om igen, har jag tänkt.

Men nu med livet så nära en familj igen så känner jag att det där är fel. Man tvivlar hela tiden. Tvivlet är sammanhållande. Varje gång jag tvivlar känner jag att kärlek inte är det viktiga här. Det är en annan form av kärlek som inte är så knuten till person utan till själva livet. Till människors olikheter. Till att unna varandra och vilja varandra väl. Det räcker.

Visst tycker jag att det skall formuleras och visas på det sätt som jag tycker känns bäst. Men när jag inte får som jag vill så är det en gåva för det får mig att se bortom ytskiktet och in i det andra. Det som säger att vi rör vid varandras liv. Vi är viktiga för varandra och det är oändligt värdefullt.

Jag är så glad att jag funnit den här nya familjen att vara nära. Det är ett spännande persongalleri och det jag varit rädd för så länge i det att jag inte passar in och inte tycker samma känns efter nästan två månader så annorlunda. Det stora är att de släppt in mig. Att jag hör till. Att de ser mig som familj. Och allt det där gör att jag är en del av något. De är min familj också.

Och jag trivs.