Usch

Man blir ineffektiv av att ha tid.
Att ha tid gör också att man kan tillåta sig att ha en extremt überdriven ambitionsnivå.

Jag sitter och joxar med ett brev att sända till olika arbetsplatser. Ett sådant där snälla snälla anställ mig som inte låter desperat. Ett sådant där, jag är bra och kan bli hur bra som helst som inte låter klichéigt och "näsan-i-väder"-igt.

Och det låter sig helt enkelt inte skrivas.

Jag tycker inte om att beskriva mig själv. Jag har för lite kläm på mina kompetenser och lyssnar för mycket efter förväntningarna. Och när jag skall kontakta en okänd människa för att liksom visa att jag finns så kan jag omöjligt veta vad en okänd vill ha ut av mig, så min lyhördhet för förväntningar får hela alltihopet att skeva och kapsejsa.

Jag vill verkligen inte vara i den här situationen.
Jag dömer mig hårt för allt jag inte förmått göra för att undvika detta.
Varför i helvete är jag inte mer framåt?!!

Och med den blåslampan dör min sista självaktning.
och klämtande finns ett litet änglaspelsljus som bara rör sig av hoppet att jag i alla fall sökt fler jobb än många andra skulle gjort i min situation. Vad handlar det där om? Inte hjälper det att tro sig eventuellt kunna vara lite bättre än någon annan.

Det är inte den tanken som producerar det här brevet, men samtidigt är det väl just det jag skall med övertygelse tro om jag skall få någon annan att tro att jag är den absolut ultima personen att anställa.

Usch, kvider hela min kropp och krullar till sig som en stel krampaktig gammal makaron, jag suger verkligen på att vara bäst.