Ponera att allt inte handlar om pengar...

Såg inte hela partiledardebatten i Agenda, hörde panelen i gomorronsoffan TYCKA om den imorses och slank in i dess slutkläm i en reprissändning nu på eftermiddagen, men med dessa brasklappar sagda...

Det verkar handla om ersättningsnivåer för arbetslösa.
Alltså sådana som mig.

Vad skall man göra med oss?
Om jag inte kan försörja mig genom arbete så måste jag på något annat sätt överleva. Antingen kan man se det som så, att samhället mår så bra av SMÅ ekonomiska klyftor att det är VÄRT att betala mitt uppehälle (utan att jag behöver bidra med någonting för att förtjäna det). Eller också så tror man att jag egentligen kan få ett arbete om jag bara vill och därför handlar inte ersättningsnivån om att jag skall överleva utan att behöva ligga samhället till last på annat vis (tex genom att bli så desperat att få livsuppehälle att jag beslutar mig för att bli kriminell) utan om att skapa en kultur åt mig där jag inte kan vara en samhällets egen lyxhustru.

Man kan också vrida det en kvarts varv och säga att min lön för inget arbete inte skapar något incitament för mig att börja arbeta för min lön. Som om lönen någonsin varit min huvudanledningen för att arbeta!

Jag vet inte vilken linje jag skall gå på, för jag tror egentligen inte på någon av dem. Finns det inga jobb så hjälps det inte att pressa de arbetslösa. Men vem hjälps till att i EGENTLIG mening stå till arbetsmarknadens förfogande genom att få allt för inget?

Som gammal kulturvetare skulle jag vilja säga att problemet har fler variabler än ekonomiska. Kanske kan man därför heller inte lösa det genom att hitta en ultimat procentsats för ersättningsnivån i det här läget.

När vi som människor fortsätter att tro att elände alltid bara kan drabba andra - fram tills de på något helt oförståeligt sätt halkat in på den egna planhalvan - så kan vi inte heller finna bra lösningar på dem.

Idag har vi rationaliserat. Vi rationaliserar fortfarande. Färre gör fler personers jobb. Det är inte bara maskiner som ersatt människor, många gånger tvingas vi också ersätta varandra.

Min fasters företag tex går så bra just nu att hon och alla andra på bandet tvingas jobba över 16 arbetstimmar i veckan, betänker man att de är en drös anställda så kan man också snabbt inse att det är en hel bunt heltidstjänster som ligger inbakat där och som det skulle vara bra för alla om någon arbetslös kunde utföra istället för att slita ut dessa andra stackars satar totalt. En kugge i detta är att det är en topp just nu. Om ett par månader så kanske orderingången återgått till det normala och produktionstakten behöver återgå för att inte lagerkostnaderna skall skjuta i höjden och äta upp den nyerövrade vinsten.

Berg och dalar.
Precis så där som min morfar hade det i 1910-20-talets värmland; hjälper granngården med att fälla skog en vinter, får jobb på ett bygge en vår. Eller som min pappas morfars sekelskifte i Stockholm där han jobbade med hästarna på en gård ett tag, var med och byggde St Eriks-bron och tillslut fick en tjänst som gatsopare som försörjde honom tills han gick i pension och fick diplom av Stockholms Stad.

Vi är tillbaka där. Ett vikariat, en projektanställning och en dröm om att en gång kunna få en fast tjänst. En trygghet för livet.

Välfärdsstaten kanske var den tryggheten ett tag, och de fasta tjänsterna har också haft gott med sig för den generation som haft tillgång till dem under den tid då det var tillräckligt lång uppgång för ekonomin för att de skulle hamna långt bak i kön till "först ut" .

Men väldfärdstaten finns inte mer. Det var tycker jag ett fantastiskt storstilat och vackert projekt, men det byggde på en ekonomi och solidaritet inom landets gränser och jag tror att det idag med den snabbt rörliga ekonomin och alla relativt öppna gränser behövs ett liknande projekt där vi utvidgar det till ett välfärdsvärldssamfund.

Men tills detta är uppnått så är det bara att inse att inom vårt lilla land är det för få som jobbar för för många. Att ekonomin inte längre ser ut att ALLTID bara bära uppför med oss. Att vi nu har indraget vatten och avlopp och inte vet hur många inspelningsbara DVD-er som motsvarar en grundläggande välfärdsdräglig överlevnadsnivå. Att det är många som tröttnat på att ta hand om andra än sig själv och att vi har slutat att leta argument till varför det är värdefullt för oss att andra har det bra. Vi vet inte längre varför vi skall ta hand om någon annan än oss själva och tycker att känns rätt jobbigt bara att ta ansvar för oss själva. Vi har glömt att värna värden om solidaritet och medmänsklighet. Och därför är vi inte längre ett VI med varandra, med undantag från i sportsammanhang.

Jag säger det än en gång, det vi hade byggde på en god ekonomi och på en god solidaritet. Kanske en sådan solidaritet som bara djupt svåra omständigheter så som katastrofer och världskrig kan ena oss i?

Dagens politiska debatt pratar om procentsatser och partiledarna tittar ut från tv-rutan och det lyser om dem att de vill ha makten och det lyser så konstlat när de säger att de vill ha den för att ingen skall vara utanför, när det känns på hela kroppsspråket att de hellre vill få rätt än att göra rätt. Aldrig har jag varit i ett sådant samtal där man konsekvent väljer att inte svara på den andres frågor... på vilket sätt skapar det gemenskap?

Handlar det bara om ersättningsnivåer om vi skall känna oss utanför eller med? Jag bara undrar, vill man ens vara med? Och med den frågan har jag väl just visat att det behövs incitament för att pressa mig att vilja delta i det här spelet som vi kan kalla: vårt samhälle och dess framtid.

Men ett leende och ett vänligt respektfullt bemötande är det första vi behöver lära oss att ge varandra. När vi kan det, då kan vi börja snacka ersättningsnivåer.