Mardröm

Sov oroligt på morgonkvisten, det handlade om två saker, dels att jag blivit ensam för att min tvåsamsmöjlighet gjort slut och att jag i det sammanhanget hamnat i något som liknade Femmans serie "Biggest Loser"(premiär igår) fast det var med gamla klasskamrater som alla trodde att jag skulle må bra av att utelämna min viktsituation totalt sådär som man har hört om sekter där sektmedlemmen skall finna sin egen styrka genom att alla hackar på honom/henne.

Kan jag ha fått den här utelännade mardrömskänlsan bara av att se det här TV-programmet. Situationen där den svenska coachens peppning grundade sig i tesen "Det är feta människor, de behöver inte ha roligt, de behöver ha diciplin".

En sak skall man i alla fall ha klart för sig och det är att feta människor på inget sätt är som folk är mest, du vet med ett känsloliv, med ett människovärde och med behov av att bli bemött med respekt.*ironi, om nån tvivlade på det*

Så varför ser jag på programmet när det samtidigt gör mig så illa berörd? I dess svåra blandning/balansgång mellan av att förmedla kostrådgivning OCH att vara freakshow...

Jag tror att det är hobbypsykologen i mig som går igång. Tänkte igår att det är intressant att en människa kan bli så ledsen över att se en sanning i vitögat, hur mycket som finns under ytan på en människa. Och också så tror jag att jag genom att se TV-programmet kan lura mig bort från min egen viktsanning och liksom få migsjälv att tro att nu när jag möter upp frågan så har jag gjort min insats för min egen problematik...

Och med det sagt med ett riat ögonbryn rest så kan jag samtidigt säga att min våg visade 1,4 mindre imorses än när jag la mig igårkväll. Så kanske funkar det?!! :)