Inatt dog någon
Det var min mammas moster.
Hon var nästan 92, hon somnade lugnt in på ett vårdhem där hon blev väl omhändertagen eftersom omsorgen inte var en arbetsuppgift utan en kärlek från dem som arbetade med henne. Hon hade förlorat förmågan att klara sig själv för länge sen, förlorat vettet för ett tag sedan och talförmågan helt nyligen.
Solen lyser på mig en 27gradig sensommardag.
Och jag tänker att det inte skall kännas sorgligt.
För det är ju som det skall vara,
en gammal människa som dör tillfreds och älskad efter ett långt fullbordat liv.
Ändå snörper det i hjärtat på mig och knyter sig i strupen.
Jag kan inte säga att det vackra i det hela är lyckligt,
för lycka är så förknippat med förälskat rus och tokskrattande konsumtion av någon upplevelse.
Det är inte den känslan jag fylls av så att det svämmar över,
det är bara så skönt att det finns människor som får dö så där färdiga och det är bara så förfärligt att vi alla skall den vägen vandra så ovissa om hur och när, och så förfärligt att vi - och alla som betytt ALLT för oss - en dag inte längre kommer finnas.
Det blir tomt
om alla jag älskar försvinner
och det är en stor styrka att ha levt så länge
för det betyder att man överlevt så många sorger.
Jag måste gå och bada nu.
Vatten har alltid varit ett heligt element för människor.
Att sänka sig bland oändligt många vattendroppar får en på något sätt att lätta och sammansmälta med världsalltet.
Först när mörkret faller skall jag tända ett ljus.
Det får bli mitt dopljus,
eftersom det var den nu avlidne kvinnans man som döpte mig.
Nu är alla i den generationen borta i min släkt.
Nu flyttas vi så alla upp ett pinhåll
i stegen som leder den väg vi alla skall vandra.
Vad tryggt att hora att hon fick somna i lugn och ro, det maste vara det finaste sattat att avsluta pa. Det kandes som ett varmt inlagg fran dig och jag kramar sa har pa avstand for att formedla att jag tanker pa dig just nu.
Min farfar somnade in med familjen vid sangen och jag ser fortfarande den stunden som en av de vackraste i mitt liv. Min gammelmormor bestamde sjalv att det fick vara nog nar hon var 96 ar, hon somnade i somnen. Jag ar glad over att det fick ga sa fridfullt - och ratt - till dessa ganger, precis som med din mammas moster. Vi kan bara hoppas att vi sjalva far ett lika vardigt avslut.