Idag är det dimmigt

Men kanske handlar det inte bara om väder ändå.
Gårdagen hade sina klarheter och först imorgon kan man veta vad det blev av det vi försökt bygga upp.

Var på fest igår, det var byns boule-turnering som avslutades. Eftersom jag inte varit här så mycket i sommar så har jag inte deltagit iår heller, men det har ju inte hindrat att jag såg en del gruppspelsmatcher ifjol och iår hunnit se både kvarts- och semifinaler - och så finalen förstås. Jag var medbjuden som respektive. Det var många nya ansikten för mig, men ett perfekt tillfälle att lära känna mina nya grannar.

Hamnade bredvid två andra relativt nyinflyttade och de hade ju tänkt tanken också. Att de flyttat hit mitt i ett generationsskifte. För fem-tio år sedan var gubbarna i hamnen fler än idag och änkorna i stugorna likaså. Om fem-tio år kommer de gamla fiskarkulturbärarna i princip vara borta och det kommer att vara många nya. Nya som inte kan bli vem som helst, med stigande huspriser och taxeringsvärden krävs det en viss årsinkomst för att kunna köpa hus här. Och jag har halkat in mitt i allt detta. Lite som den sista medelinkomsttagaren som kom till byn.

Hur förvaltar man byns historia och arv? Mannen bredvid mig tvekade inte, det är pågavännen som blir MR Fiskeby här om ett par år. En av de få i en yngre generation som varit här sedan barnsben som varit ute och fiskat sedan barnsben som kan de gamles kunskap om vattnen, om näten om fisket. Och jag tror att min bordskavaljer har rätt. Det är mycket av kulturförvaltare i pågavännen och även om detta är en ny hembygd och en ny kultur för mig så är jag väldigt mån om att han skall få leva och verka i den anda som är en så stor del av honom.

Ju mer jag ser honom och livet här. Ju mer är det tydligt att det där han sa för ett och ett halvt år sedan om att han aldrig kommer flytta, utan att det var jag som fick röra på mig om jag skulle kunna vara lyckligt kär i honom. Han skulle också behöva att jag skulle flytta för att vara lyckligt kär, men han hade förstås inte mandat att bestämma något om detta. Den gången visste jag lugnt att det var sant, men kunde ändå inte låta bli att känna lite av det där att komma i andra hand. Att jag inte var det viktigaste, så där som det skall vara i romantiska komedier där man bara ser varandra och inget annat betyder något. Det kändes då som att han gick fri från det, men samtidigt krävde det från mig. Som att jag bekräftade honom mer än vise versa. Men idag kan jag säga att ingen ärligt kan älska en annan människa om man samtidigt kräver att den skall amputera en del av sig själv. Samtidigt som ingen tvåsamhet kan uppstå om man inte är beredd att kompromissa, dvs omprioritera i sin livssituation och välja bort sådant som kan känns viktigt för en. Det är en ständig balansgång i att få som man vill och att känna att den andre är nöjd och lycklig och med i vi-projektet.

Inget av mig dog vid den här flytten.
Min kärlek till de människor som inte längre finns i min vardag är inte mindre.
Men det som fötts för mig här är det liv som jag alltid sökt. Ett liv där sammanhanget är varmt och där kulturen är tydlig. Ett liv där jag kan vara med och forma med tydlig makt över min vardag, med trygghet och ansvar. Med stolthet och framtidstro.

Det är mycket som är dimmigt idag.
Det är en annan tvåsamhet att jag sitter och bloggar efter en låååång sovmorgon och min andre hälft har dragit nät vid 7-snåret och nu rundsmörjer båten på kajen utanför. Jag har kikat ut på balkongen där man inte ser ut till piren idag och sett pågavännens monchichihuvud sticka upp bakom båtens damm. Båtarna råmar i sundet. Allt är väldigt oklart men också väldigt ljust!