Ett steg sprunget!

Det finns en del promandmöjligheter här i närheten och ett varv som tar ganska exakt en timme har jag nu börjat ta varje dag. Det är liksom lagom långt för att man skall få upp flås och känna att man gjort något och tillräckligt kort för att jag inte skall vara utslagen efteråt eller bäva för att ge mig ut.

Tanken är att jag skall övergå till att springa vad det lider. Att kunna springa är en dröm jag har. I senaste Runner's world fanns det ett litet program för den totala nybörjaren och det skall jag ta mig an. Först behöver jag bara... en klocka att ta tid med (så att jag kan träna i intervaller), nya skor och en ny BH.

Igår gjorde jag dock något helt nyskapande, jag sprang en liten tiny winy del av sträckan, från en lyktstolpe till en annan. Bara liksom kände på tanken... Det kändes som att det gick bra, det skumpar ju så att man tror att saker skall ramla av, men ändå, det var inte särskilt jobbigt för övrigt.

Det slog mig dock att det är fascinerande att man är mer rädd för att få ådriga bröst än att få sänkt livskvalité pga kass kondition...