Ett par ord senare

Jag har känt en så konstig känsla gentemot en väninna som jag så gärna vill fortsätta tycka om. Jag har inte kunnat ta på vad det är och i vanlig ordning så har försöken slutat med att det förstås är fel hos någon annan snarare än hos mig själv. Säg varför ligger detta så nära till hands? Det hjälper inte att man försöker att vara medveten om det utan det snuddar så lätt där med att man själv på något sätt är offer för den andres dåligheter snarare än att det är man själv som stör sig för att det är något hos en själv som speglas i den andre.

Tack och lov kom jag att prata med pågavännen om det hela igårkväll. Och jag kände att jag slog blint, liksom hamnade i olika förklaringar som testades genom att sättas ord på och den ena efter den andra föll i test.

Det var skönt att ta ut de där svängarna och försöka benämna vad det var som var problem. Efter en liten sväng i relationens historia så landade jag i en tår på min kind. Och den handlade inte om någon oförrätt som hon begått. Det handlade om att jag är trött på min egen situation i en fråga som hon lyckats gå vidare i. Och en anledning till att jag inte kunnat se det är att jag samtidigt är osäker på om jag är redo att gå vidare i den. Förmodligen inte eftersom jag inte gjort det...

Ibland är det bra att inte gläfsa igång direkt.
Ibland är det dumt att man låter en infekterad fråga liksom gegga till sig innan man lyfter ut den till dagsljuset där bölderna oftast spricker liksom trollen och hjärnspökena.