En stund senare

En stund efter att jag kommit hem och känt mig rädd och orolig så har jag lite grann försökt landa. Och tanken som slår mig är att det är så tydligt när man träffar en ny människa som man närmar sig så är det sig själv man lär känna mer än den andre.

Kanske är det för att jag är så sjukligt lyhörd för den andres speglingar av mig, att jag inte klarar att ta in den andra för sig själv, som jag också alltid liksom fastnar i mig själv och inte riktigt når utanför mig själv.

Jag önskar att jag kunde uppleva mig själv som mer självklar och känna att jag inte behöver lära känna mig själv och min egen roll mer på ett tag. Att jag istället skulle kunna slappna av bakåt/hemåt/inåt och känna mig mer framåt/utåt.