En helg i andakt

Det har varit något med den här helgen.
Gammelmosters död har präglat den och jag har haft svårt att riktigt veta känslan. Jag vill dela den men kan inte formulera den.

Tillslut så blev jag väl arg på mig själv för jag kände mig sur på pågavännen och frågade varför han inte frågat mer om henne och om hur det kändes. Så kom jag att förstå att det var min uppgift att berätta. För den som inte känt eller träffat någon har ingen ände att börja sitt nystande i.

Jag vill släppa in dej i detta, sa jag, känna tvåsamhet. Men jag förmår inte. Det är som att det joxat till sig i någon av mina hjärnvindlingar och det surrar bara förvirrat och jag har heller ingenstans att börja landa i detta om jag inte kan formulera det och jag hittar inte ord. Ingenting och allt betyder något på samma gång.

Det är inte bråttom, lät han mig förstå. Samla det som dyker upp i tanken till en särskild fil i huvudet. Så kan vi öppna den tillsammans en kväll med ett levande ljus vid stranden när vi varit på begravningen.

Nu förstår jag varför begravningarna i vår kultur skall dröja mer än en vecka. Det är liksom en avvägning kring den tid det kan ta att samla ihop orden man vill ta avsked med. Att landa i dem och verkligen ta avsked tar mycket mycket längre tid, men att identifiera och samla dem tar ungefär den där tiden...

Och jag förstår också i skrämmande tydlighet att känslan av tvåsamhet och gemenskap sällan är den där fulländade varma blicken som älskande skänker varandra i amerikanska filmer. Tvåsamhet för mig en ständig kamp för att våga öppna mitt hjärta -det finns så mycket som känns svårt att prata om- och se försöket och viljan och acceptera den andres förmåga att möta upp.

Och sent inatt kom svaret på helgens fråga. Hur skall jag känna när en person gått bort som inte fanns i min vardag? Jag kan inte dramatisera och säga att det lämnar ett stort tomrum efter sig, jag kan inte slita mitt hår i saknad och gråtskrika min sorg tills jag sänkt min vattenhalt och förvandlats till ett skrumpnande russin i en stor blöt fläck. Så som jag vet att jag kan reagera när det verkligen gör ont i sorg och saknad.

Men så här är det: Hon spelade en roll i mitt liv. Hon har alltid funnits där och påverkat mig djupt kanske framför allt indirekt genom att hennes inverkan på min mammas liv och utveckling har varit både stor och skrämmande. I mitt liv har hon blivit en person att betrakta på håll och som jag på håll tagit stort intryck av och dragit mycket lärdom av. Förmodligen framför allt på ett sätt som hon själv inte skulle valt att förmedla med sitt liv eller kunnat känna sig stolt över och det är ju en del av det skamliga i min känsla för henne. Hennes liv har varit ett slags "nota bene" i mitt.

Det fantastiska är känslan att vi alla rör vid varandras liv vid minsta interaktion. Oavsett om det är genomsyrat av värme som Karolins kommentar till mitt förra inlägg eller som ett sadist-spam som kommentar till ett inlägg där jag blottat mitt hjärta, så berör vi varandra med det vi säger och det vi gör. Kanske egentligen bara genom att finnas till.

Och alla människor knyts på detta sätt an till varandra och skapar varandras bild av verkligenheten och av mänskligheten. Alla ni out there är utposter i mitt landskap.

Jag kände det så tydligt då vid skillsmässan. Det var visserligen jag som var i centrum för händelsen, men det berörde i cirklar runt mig, där vänner pratade med sina pojkvänner om hur man ser på att träffa en annan och där mina vänners kanske mer indirekta vänskap med mitt x också behövde sin bearbetning. Det som hände så påtagligt i min vardag kanske inte påverkade dem i deras, men det gjorde ändå något med dem som de behövde hantera på något sätt.

Vi kommer inte ifrån att vi visar varandra vägar och alternativ att leva och handla. Och att man om man inte förmår att för sig själv i teorin byta perspektiv på ett synsätt, alltid kan träffa en människa som levt, känt och tolkat en situation på ett annat sätt än man själv har gjort.

Det är otroligt att man så ofta tror att man inte betyder något. Att man måste bevisa hela tiden att man gör det. Jag tror att vi har mixat känslan av att betyda något med känslan av att vara älskad och båda två har vi maxxat upp till en öronbedövande nivå där vi plötsligt behöver bekräftas i värsta Hollywoodstil. Genom att bli översköljda med konfetti och rosenblad, bli buren på medmänniskornas axlar och få kyssa det vackraste exemplaret av det motsatta könet. Allt det där som antyder att det är få som har huvudrollen och vilken jävla statist som helst kan få en biroll som den som Crocodile Dundee ställer sin boots på axeln på i t-banan.

Och varje gång jag varit i kyrkan och hört de glesa församlingsrösterna eka att vi är fattiga och syndiga så har jag likställt det med den där känslan att vilken jävla statist som helst kan leva, men att det krävs mer än vad lilla du förmår för att verkligen vara värdig livet. Du skulle varit mer som typ Corocile Dundee så hade livet varit mer som typ Hollywood. I mittpunkt, i blickfång, sedd, älskad, betydande ... tillräcklig.

Men allt det där är fel. Budkapet är ett annat och indelningen i biroll och huvudroll stämmer inte. I mitt liv har kungen, Persson och Reinfeldt bara biroller. Jag finns lika påtagligt i deras liv som de i mitt (det är mitt förtroende de jagar).

Vi berör och betyder.
Det är inget vi behöver bevisa
däremot mår vi alla bra av att få det bekräftat eftersom det räddar oss från att känna och tro att vi behöver bevisa det.

Som att jaga efter lugnet
som alltid finns där
bara ett djupt andetag bort.
Som att jaga gemenskapen
som alltid finns där
där du sträcker ut din öppna hand

Tack moster Astrid för den här helgen!