Det blir bra ändå
Fick sällskap under promenaden idag av en av kompisarna här i byn. Vi pratade om ditt och datt och så kom vi plötsligt in på saker där jag inte kunde förklara min mening utan att outa att jag gått igenom en skillsmässa.
Det blev stora ögon,
hur kan jag som är så ung har hunnit gå igenom detta!
Och jag som känt att jag landat i en schysst berättelse om det hela som går ut på att:
Vi hade en konflikt om detta med kompisar av motsatta känet som vi inte lyckades lösa. Mitt förtroende dog i mångt och mycket när jag fick veta att en tjejkompis sovit över hos oss utan att han vågat berätta det för mig. Det var inte det att jag trodde att saker hade hänt mellan dem, bara det att jag plötsligt fick en ingivelse om att jag inte visste vad han menade med att dela livet med någon. Det var uppenbarligen inte att dela öppet med sig av det som händer - ens i det gemensamma hemmet. Han grät och visste inte varför det blivit så. Jag förstod att han varit rädd att det skulle misstolkas och att han på något sätt velat skydda mig och jag ville gärna vara storsint i detta men lyckades egentligen inte särskilt bra. Det kändes inte som en anledning stor nog att skiljas över, men mitt förtroendekapital var illa åtgånget och jag visste inte, kunde inte ledsaga honom i vad han skulle göra för att bygga upp det igen. Här någonstans borde vi nog ha sökt hjälp utifrån. Det gjorde vi inte.
Jag hoppades att tiden skulle läka det hela av sig självt. Och han var tillsynes nöjd med att kunna lunka vidare utan en massa jobbigheter. Parallellt med detta pratades det barn, pratandet tog en paus ett par månader, men när han tog upp det igen så kändes det för mig som att det var det tecken jag sökt efter för att veta att han såg en framtid tillsammans med mig och att vi därigenom kunde skrinlägga det som hänt tidigare.
En ny tät tjejkompiskontakt dök upp. Denna gången en kompis till mig som jag också träffade själv och som vi umgicks med tillsammans. Jag varnade honom lite, men han intygade att inget var någon fara. Han älskade mig och allt var frid och fröjd enligt honom och jag misstrodde mitt eget tvivel. I månader.
Månader som också innehöll jobbbyte med en ändrad vardag för oss som plötligt fick mer liknande arbetstider när jag slutade jobba natt. Båda hade gått ner en hel del i vikt och sökte bekräftelse i vår nya upplevda skönhet. Och barnfrågan hade visat sig vara lite knölig och innehöll ett visst vårdbehov för att kunna förverkligas. mycket känslor kring detta från min sida. Mycket rädsla. Så mycket förändringar på en gång är svåra att hantera...
Så bröt helvetet lös och vi grälade med kalla blickar i två veckor. Lyckades hitta ett halmstrå en söndagskväll. Och under veckan såg jag bara fram emot helgen då vi skulle kunna landa i det hela. och jag var glad och stärkt och nöjd och nästan kär av tanken att vi hade en kris som vi tog tag i. Detta var liksom drömmen som skulle sammansvetsa oss och ge känslan av att vi var oövervinnerliga som par.
Den fredagen gjorde jag mig vacker och dansade förväntansfullt runt i glädje och lust. Och väntade. Och väntade
Den fredagen kom han aldrig hem. Först på morgonen kom han.
Jag kan inte ge den här relationen en chans, sa han. Jag tror att det skulle kunna bli bra. Men nu är jag kär i en annan.
Och det krossade mitt hjärta.
Jag gjorde många egna fel längs den här vägen.
Men det är ändå så maktlöst att man inte kan göra någonting då den andre helt enkelt inte vill.
Jag har lärt mig så mycket av det här.
Mest av allt har jag lärt mig att det inte är fel att lita på mig själv.
Det må vara hur störigt som helst med en brud som skall prata om varenda intryck och känsla, men det är dealen om man skall vara med mig. Och det är helt frivilligt. Och det är fantastiskt roligt att ha träffat någon som tycker att det är en tjusning med den här störiga brudens tankar och bryderier.
Och samtidigt som allt känns lliksom snipp snapp...
Så när jag skulle nämna det för en ny person idag så insåg jag att det i ett vanligt samtal inte alltid är så att man sätter sig tillrätta i två timmar för att beskriva bakgrund och händelseförlopp.
Det blev liksom mest
Ja, jag är skild, det var en eländig historia.
Och en blick från den andre som flirtade med mina tårkanaler.
Tack och lov var de lite svårflirtade.
Min anledning här och nu är inte en tröst för det som var där och då.
Och det känns viktigt att utstråla mer av styrkan det gav än av smärtan jag kan påminnas om.
Mest av allt är jag glad att jag under samtalets gång fångade det där viktiga. Att det jag bestämde mig för tidigt som prioriterat, att inte bli bitter och inte sluta tro på kärleken har jag lyckats med och det har lett mig till detta. Till ett liv som just nu smeks av en varm kuling med en levande nallebjörn vid min sida att älska och älskas av. Och som idag skall besöka banken som ett steg i ett nytt VI-bygge.
Och jag ler för mig själv
Tänk att jag vågar!
Jaa, hur sammanfattar man egentligen en sadan upplevelse i ett vardagssamtal...? Det ar ju himla sallan nagot livsomvalvande kan sammanfattas i tre meningar och utan att overga i forelasning och/eller traka ut den andre med detaljer och beskrivningar som kanns viktiga for en sjalv for att forsta nagot som den andre sakert anda inte skulle kunna forsta pa samma satt som en sjalv.
Inte undra pa att det ar lattare att pa fragan "hur ar det" saga "ok" och ga over till nagot annat.