September 2005 Archives

Lite fånigt ...

| | Comments (0)

Man skjuter upp saker emellanåt...
nej, JAG skjuter upp saker emellanåt.

och sedan när jag väl skall ta tag i dem så är det som att det bara MÅSTE ske med en gång!! Och att jag inte kan vänta en sekund till.

Är det något sådant där fånigt med att man vill ha det på sina egna villkor, eller handlar det mer om nån slags självkännedom om att man vet att blir det inte NU så kanske det aldrig blir...

I alla fall är det inte alltid som det blir så bra när man hetsar sta sådär...

Yipiiii hey

| | Comments (0)

Pågavännen fick just veta att en av hans drömmar verkar vara möjlig att förverkliga. Att byggnadsnämnden inte har något emot hans utbyggnadsförslag av huset och att det som kan gå emot det hela nu är kombinationen välargumenterande och motsträviga grannar. Men det vet vi inte om vi har och tråkiga processanden.

Detta innebär alltså att vi inom något år skulle ha kunnat dra igång värsta projektet här för att göra sovrum till alla våra barn som vi inte vet om vi kommer få. Det är rätt sjukt på ett sätt.

Samtidigt är det också kul förstås.

Det är väl lite så här som jag förstått att livet med pågavännen kommer att vara. Planering drömmar garderingar och så projekt och genomföranden. Den där sista fasen med genomförande är liksom den som jag aldrig verkar komma fram till med de projekt som jag drar igång...

Jag har allt att lära och så mycket fantastiskt liv att tillgå genom att bara hänga här vid pågavännens sida och delta i den rådande andan. Han är en fantastisk människa. Och jag mår bra tillsammans med honom.

Prata om nått roligare

| | Comments (1)

Fikade hos svärmor igår, det blev tal om hennes förestående operation och om pågavännens sjukskrivning för sin hand. Och så kom vi in på pengar eftersom mycket här just nu har handlat om vad det nya taxeringsvärdet på husen skall bli och hur man skall ha råd att sägas äga det som banken redan till stora delar äger!

- Nä, inte mer prat om pengar och sjukdom, kan vi inte prata om något roligare! sa svärmor och ville byta ämne: Hur har du haft det i Göteborg, Linda?

- Du menar på begravningen! log jag sockersött.

Språk för tonårstid

| | Comments (2)

Har aldrig tänkt att själva roten i ordet generation är genera.

Skönt att slippa vara i tonåren för det där med att känna mig generad över generationen före har gått över. Det är gott att kunna stå för släktskapet med mamm- och pappmänniskorna som jag älskar och som betytt och betyder mer för mig än ord kan beskriva.

Drömtolkning

| | Comments (0)

En del tror att drömmar är nonsens, andra tror att det är dagsrester av intryck som bearbetas eller budskap om livet från ens undermedvetna. Man kan lägga ner mycket tid på att notera och försöka tyda och tolka vad man varit med om då man inte var vaken. Eller så kan man bara ha roligt åt det.

Det sista jag drömde innan jag vaknade imorses var att kompisen sa den minnesvärda repliken:
"Kan du bidra med ett par slantar till en McFlurry och en porris"

Det där var förmodligen ingen sanndröm... Det är svårt att få ihop detta till en dagsrest. Jag skall därför dra slutsatsen att jag kan ha lite kul åt detta nonsens och denna nya otippat skapade association till McDonalds utbud. Men inte låta mig hindras i försöken att förstå vad det är mitt undermedvetna egentligen vill få sagt...

Välbesökt

| | Comments (0)

Det har varit en underbar helg med besök från 08-området.
Det var tre kompisar som var här och det känns hur bra som helst.

Det är underbart att någon tar sig tid och råd att besöka lilla mig och så känns det som att man också satsar något i en vänskap när man kommer en hel helg såhär. Det är liksom skillnad mot de där "fika på stan"-träffarna där det aldrig hinner bli en tystnad eller en diskussion om hur man skall lägga upp dagen. Det är också roligt när man här besökt varandra för då får man ju en bild att känna sig hemma i när någon berättar vad man gör och hur man har det i sin vardag.

Nu åkte dessa vänner just. och det är svårt att riktigt ta in att de inte finns i min vardag för när man har setts så här intensivt så vill man liksom bara säga som det känns "Vi kan väl ses på onsdag igen".

Om ett par timmar kommer nästa Stockholmsbesök.

Det e mycke nu,
men det är gott.

En stund senare

| | Comments (0)

En stund efter att jag kommit hem och känt mig rädd och orolig så har jag lite grann försökt landa. Och tanken som slår mig är att det är så tydligt när man träffar en ny människa som man närmar sig så är det sig själv man lär känna mer än den andre.

Kanske är det för att jag är så sjukligt lyhörd för den andres speglingar av mig, att jag inte klarar att ta in den andra för sig själv, som jag också alltid liksom fastnar i mig själv och inte riktigt når utanför mig själv.

Jag önskar att jag kunde uppleva mig själv som mer självklar och känna att jag inte behöver lära känna mig själv och min egen roll mer på ett tag. Att jag istället skulle kunna slappna av bakåt/hemåt/inåt och känna mig mer framåt/utåt.

Olika

| | Comments (0)

Jag har umgåtts idag.

Och jag är så dålig på att umgås utan att bli förtroligt öppen.
Och så kommer jag hem och känner mig rädd som sjutton.

Det är som att jag måste ha rätt hela tiden.
Bli bekräftad i att jag är förstådd.

Jag önskar jag kunde skita mer i det och bara sticka ut hakan hur som helst.
Trygg och förvissad om att allt är ok

Det blir bra ändå

| | Comments (1)

Fick sällskap under promenaden idag av en av kompisarna här i byn. Vi pratade om ditt och datt och så kom vi plötsligt in på saker där jag inte kunde förklara min mening utan att outa att jag gått igenom en skillsmässa.

Det blev stora ögon,
hur kan jag som är så ung har hunnit gå igenom detta!

Och jag som känt att jag landat i en schysst berättelse om det hela som går ut på att:

Vi hade en konflikt om detta med kompisar av motsatta känet som vi inte lyckades lösa. Mitt förtroende dog i mångt och mycket när jag fick veta att en tjejkompis sovit över hos oss utan att han vågat berätta det för mig. Det var inte det att jag trodde att saker hade hänt mellan dem, bara det att jag plötsligt fick en ingivelse om att jag inte visste vad han menade med att dela livet med någon. Det var uppenbarligen inte att dela öppet med sig av det som händer - ens i det gemensamma hemmet. Han grät och visste inte varför det blivit så. Jag förstod att han varit rädd att det skulle misstolkas och att han på något sätt velat skydda mig och jag ville gärna vara storsint i detta men lyckades egentligen inte särskilt bra. Det kändes inte som en anledning stor nog att skiljas över, men mitt förtroendekapital var illa åtgånget och jag visste inte, kunde inte ledsaga honom i vad han skulle göra för att bygga upp det igen. Här någonstans borde vi nog ha sökt hjälp utifrån. Det gjorde vi inte.

Jag hoppades att tiden skulle läka det hela av sig självt. Och han var tillsynes nöjd med att kunna lunka vidare utan en massa jobbigheter. Parallellt med detta pratades det barn, pratandet tog en paus ett par månader, men när han tog upp det igen så kändes det för mig som att det var det tecken jag sökt efter för att veta att han såg en framtid tillsammans med mig och att vi därigenom kunde skrinlägga det som hänt tidigare.

En ny tät tjejkompiskontakt dök upp. Denna gången en kompis till mig som jag också träffade själv och som vi umgicks med tillsammans. Jag varnade honom lite, men han intygade att inget var någon fara. Han älskade mig och allt var frid och fröjd enligt honom och jag misstrodde mitt eget tvivel. I månader.

Månader som också innehöll jobbbyte med en ändrad vardag för oss som plötligt fick mer liknande arbetstider när jag slutade jobba natt. Båda hade gått ner en hel del i vikt och sökte bekräftelse i vår nya upplevda skönhet. Och barnfrågan hade visat sig vara lite knölig och innehöll ett visst vårdbehov för att kunna förverkligas. mycket känslor kring detta från min sida. Mycket rädsla. Så mycket förändringar på en gång är svåra att hantera...

Så bröt helvetet lös och vi grälade med kalla blickar i två veckor. Lyckades hitta ett halmstrå en söndagskväll. Och under veckan såg jag bara fram emot helgen då vi skulle kunna landa i det hela. och jag var glad och stärkt och nöjd och nästan kär av tanken att vi hade en kris som vi tog tag i. Detta var liksom drömmen som skulle sammansvetsa oss och ge känslan av att vi var oövervinnerliga som par.

Den fredagen gjorde jag mig vacker och dansade förväntansfullt runt i glädje och lust. Och väntade. Och väntade
Den fredagen kom han aldrig hem. Först på morgonen kom han.

Jag kan inte ge den här relationen en chans, sa han. Jag tror att det skulle kunna bli bra. Men nu är jag kär i en annan.

Och det krossade mitt hjärta.
Jag gjorde många egna fel längs den här vägen.
Men det är ändå så maktlöst att man inte kan göra någonting då den andre helt enkelt inte vill.

Jag har lärt mig så mycket av det här.
Mest av allt har jag lärt mig att det inte är fel att lita på mig själv.
Det må vara hur störigt som helst med en brud som skall prata om varenda intryck och känsla, men det är dealen om man skall vara med mig. Och det är helt frivilligt. Och det är fantastiskt roligt att ha träffat någon som tycker att det är en tjusning med den här störiga brudens tankar och bryderier.

Och samtidigt som allt känns lliksom snipp snapp...


Så när jag skulle nämna det för en ny person idag så insåg jag att det i ett vanligt samtal inte alltid är så att man sätter sig tillrätta i två timmar för att beskriva bakgrund och händelseförlopp.

Det blev liksom mest
Ja, jag är skild, det var en eländig historia.
Och en blick från den andre som flirtade med mina tårkanaler.
Tack och lov var de lite svårflirtade.

Min anledning här och nu är inte en tröst för det som var där och då.
Och det känns viktigt att utstråla mer av styrkan det gav än av smärtan jag kan påminnas om.

Mest av allt är jag glad att jag under samtalets gång fångade det där viktiga. Att det jag bestämde mig för tidigt som prioriterat, att inte bli bitter och inte sluta tro på kärleken har jag lyckats med och det har lett mig till detta. Till ett liv som just nu smeks av en varm kuling med en levande nallebjörn vid min sida att älska och älskas av. Och som idag skall besöka banken som ett steg i ett nytt VI-bygge.

Och jag ler för mig själv
Tänk att jag vågar!

Vad är poängen, Adaktusson?

| | Comments (0)

Såg ett inslag i Agenda där Adaktusson skulle intervjua Schyman om FI.

Och jag måste säga att jag har svårt att förstå poängen med inslaget. Han kunde lika gärna struntat i att bjuda in henne och sagt det han ville ha sagt själv. Det enda han gjorde var att anklaga för att hon gjort skattefel och att omformulera FI's förslag så att de skulle presenteras i ordalag som låter så horribla som möjligt.

Visst skall en journalist granska makten. Men det är väl ändå inte en politiskt engagerad person själv som skall svara på om hon har förtroende. Det är väl vi som röstar som skall svara på om vi känner förtroende för henne eller inte.

Och när det kommer till kritan så är inte FI en makt att granska, det är en samling engagerade människor som man kan hålla med eller inte hålla med. Man måste inte stoppa tummen i ögat på dem så fort de visar sig, det kan väl räcka med att fråga dem vad de står för och låta deras budskap få tala för sig självt. Tror inte Adaktusson att svenska folket är förmöget att själv ta ställning, utan hans tydliga värdeladdande av olika sakfrågor?

Vem behöver en journalist som medvetet väljer att missförstå och försöka provocera? Är det det som innebär att granska? Själv tycker jag att det låter som de där sämsta opponenterna under ett uppsatsseminarie, de som trott sig bevisa sin egen intelligens genom att fränt kasta ur sig negativ kritik mot sin kurskamrat. Det blir helt enkelt inte fruktbart! Det leder inte till något konstruktivt och får ingen människa (med undantag av just Schyman som är grymt proffsig) att öppna sig till sitt bästa jag eller tålmodigt försöka förklara och skapa förståelse.

Min egen politiska ställning i det hela är att jag inte tänker rösta på FI, men om en journalist kan bli så provocerad så enkelt så blir jag nästan övertygad om att det finns en poäng med att rösta fram dem i alla fall.

Jag tycker att journalistkåren är på väg att leda in oss på en mycket farlig väg. Om man inte kan få engagera sig i frågor utan att bli offentligt mosad för att man inte har svar på alla tvistade kuggfrågor så är det mycket få som blir beredda att engagera sig och fylla ut det demokratiska samhällssystemets oändligt stora behov av människors deltagande.

De som skulle vara vår utpost för att skydda det offentliga samtalet verkar allt som oftast - som i detta fall - göra just det motsatta.

Vara Exempel

| | Comments (0)

Bildning handlar delvis om att ta del av allmänmänskliga erfarenheter. Ofta har de skildrats i de klassiska verken och i mytologin. Men idag är kanske inte just detta den vanliga vägen att gå. Hur Hera hanterade Zeus otrohet eller lärdomen man kan dra av Romeo och Julia när man vill förbjuda sina barn att älska den de älskar är kanske inte längre det mest närliggande exemplen för oss. Nu när vi har hela världen och hela mänskligheten att tillgå istället för bara lilla byns begränsade uppsättning människoöden, kan vi ju lika gärna se på Ricki Lake eller skvallerpressen för att möta olika allmänmänskliga sätt att hantera livets och kärlekens olika nycker.

Fördelen med att ta en levande människa som exempel på något är att vi därigenom tror oss vara säkra på att historien inte är manipulerad för att vara sedelärande. Och kanske är det just i vårt sökande efter det äkta och verkliga som människors privatliv i så hög grad hängs ut. Problemet är att det kan vara verkligt och äkta utan att för den skull vara HELA SANNINGEN.

Det som är sorgligt med att ta en nu levande människas erfarenhet som exempel är att man också skapar en stereotyp, en karikatyr, en fördom och en myt om den personen som begränsar hans/hennes handlingsutrymme. Alla vill vi väl vara mer än ett exempel på något, få en chans att gå vidare och leva med det förflutna inte som ett ok utan som en av många bilder som skall flimra förbi vår inre syn det ögonblick vi dör.

Nu har jag kommit på frågan!

| | Comments (3)

Drygt 15 år efter obligatoriska samtalet med syokonsulenten Stanley har jag kommit på vad min fråga egentligen är:

Hur skall jag göra för att bli en del av kultureliten?

Jag tvivlar på att han hade kunnat svara (för han var mest inne på att uppmana tjejer att gå teknisk linje). Och nu tror jag att han är död... men jag har i alla fall kommit på frågan och det är inte illa det.

Kom upp mör idag

| | Comments (0)

Igår blev en träningsdag.
Och om måttlighet är en dygd så är jag (än en gång) hopplöst förlorad som dygdemönster. *fniss, det känns skiiiitbra*

Jag gick min entimmes promenad och gjorde min första nybörjarlöpar-lektion. Med fredagens investering i nya skor och en ny (FANTASTISK) sport-BH så var det skönt. Det är knän och eventuellt benhinnor som får det att kännas motigt, inte själva rörelsen i dig eller konditionen.

På kvällen var jag på närliggande idrottsföreningens pass.
Det blev både ett medelpass och ett pass pilates.

Gympan var sådär tyckte jag, jag är inte helt begeistrad av motionsformen och saknade: bra musik som rörelserna blev rytmiskt rätt i, ledare som beskrev vad saker var bra för eller gav alternativ när hon såg att alla inte fixade allt. Vad jag blev mätt på var antalet pauser, tyckte att även om ledaren behövde byta musik el. hämta matta/hantlar så kan man hålla igång gruppen ändå. Efter att själv just hört en träningsfysiolog berätta att det inte finns någon anledning att dricka vatten mer än var 40-min ens då man tränar så kändes det märkligt att bli uppmanad att passa på att dricka ungefär 5 gånger under en timme.

Pilates är mer i min smak. Lite krock i förhållande till dem jag gick med eftersom de bara verkar ute efter konditionsbiten och jag tycker att kroppsmedvetenhet, balans och stabilitet är lika viktiga för mitt allmänna välbefinnande och också för möjligheten att känna glädje i sin kroppsrörelse.

Jag tänker ändå köra det här dubbelpasset för att få båda aspekterna. Det gör också att man träffar lite folk i byn här och det är ju aldrig fel för en nyinflyttad.

Idag är jag inte helt otippat rätt mör.

Naturligtvis dök genast en frestelse upp för att banga på måndag...
Nästa måndag skulle jag kunna få gå på BOIS-Häcken. Det är en match jag gärna skulle sett eftersom det skulle vara kul att se Häcken (laget från Hisingen där jag växte upp) möta BOIS (laget från Landskrona där pågavännen växt upp)

Vägen hem från pendeln

| | Comments (1)

P9070135.JPG

Det tog 10 minuter att gå till pendeln när jag bodde i Farsta Strand,
nu tar det 45. Men så kommer man också till ett helt annat ställe än det jag brukade göra...

NU:
P9070139.JPG

DÅ:
IM001061.JPG

Dagens ris

| | Comments (0)

Hörde på radion nu på morgonen att fjärrvärmepriserna kan komma att stiga pga stormen Gudrun. Det är mest ris som används till fjärrvärmeverken tydligen och det togs inte till vara eftersom det var bråttom med träet i den stormfälda skogen. Mycket ris blev kvar och en del blev sönderkört och är oanvändbart nu när det blandats med sten och jord.

Samtidigt som det uppenbarligen har fattats armar i det här arbetet så går det ett stort gäng armar och är i 24-timmars beredskap "till arbetsmarknadens förfogande". Skulle inte detta gå att synka ihop på något sätt?

Det skulle förstås kräva en beredskapsorganisation men jag tror att det skulle ge mycket. Inte minst skulle det visa vad denna klick människor egentligen är: beredda på och villiga att arbeta. Att finna ett sätt att kunna använda oss vore också att minska splittringen mellan dem som jobbar ihjäl sig och befinner sig på reptilhjärne-stressnivåer som gör dem beredda att döda för en dags ledighet och oss andra som riskerar att sakta ta död på oss själva i ren tristess.

Att skapa en organisation på det sättet skulle kunna hjälpa oss att slippa bli anklagade för att vara smitare. Lika verksamt som alla pålagor som AF får för att kolla oss.

På något sätt tror jag ändå inte att en sådan beredskapsorganisation kommer att skapas. Och jag tycker att det är synd. För visst vill vi har ersättningsnivåer som motsvarar det vi behöver för att överleva och det vi betalat vår arbetslöshetsförsäkring för. Men lika mycket som vi vill ha bidrag så vill vi kunna känna att vi bidrar!!

Det är kanske så här det är.
Just nu känner jag ett engagemang i den här frågan, men jag tror samtidigt att jag kommer att få jobb snart så jag vill inte skapa mig en identitet som arbetslös. Om det senare visar sig att jag inte fått jobb så har jag förmodligen tappat även en del livshåg och engagemang och då blir det inget för den sakens skull.

Fick en inbjudan från facket om ett seminarie om framtiden och vad facket kan göra för arbetsmarknaden. Och jag undrar jag... Facket bygger ändå på de som har arbete, de som behöver göra gemensam sak för drägliga arbetsförhållanden (och varje år högre löner). Men den stora befolkningsreserven i arbetslöshet påverkar arbetsmarknaden utan att för den skull kunna arbeta via facket. Väl? Snarare är väl jag en fara för fackets hjärtefrågor eftersom jag är den som kan vara beredd att jobba till en lägre lön bara jag får jobb.

Utanför är utanför.
De andra
Och vi är inte som folk är mest, utan så där... liksom självförvållade på nått sätt. För annars skulle det ju kunna drabba DEJ också. Och det vill man aldrig någonsin tro.

Och vi blir nästan alltid vad vi förväntas vara.
Därför säger jag - använd oss.
I tvåveckors pass kan vi plocka ris i småland och gynna den inhemska värmeproduktionen. Gå längs kalhyggen i gemenskap, få blåbärssoppa och knyta kontakter (kontakter som ju är AF's främsta tips som vägen till arbete).

En helg i andakt

| | Comments (0)

Det har varit något med den här helgen.
Gammelmosters död har präglat den och jag har haft svårt att riktigt veta känslan. Jag vill dela den men kan inte formulera den.

Tillslut så blev jag väl arg på mig själv för jag kände mig sur på pågavännen och frågade varför han inte frågat mer om henne och om hur det kändes. Så kom jag att förstå att det var min uppgift att berätta. För den som inte känt eller träffat någon har ingen ände att börja sitt nystande i.

Jag vill släppa in dej i detta, sa jag, känna tvåsamhet. Men jag förmår inte. Det är som att det joxat till sig i någon av mina hjärnvindlingar och det surrar bara förvirrat och jag har heller ingenstans att börja landa i detta om jag inte kan formulera det och jag hittar inte ord. Ingenting och allt betyder något på samma gång.

Det är inte bråttom, lät han mig förstå. Samla det som dyker upp i tanken till en särskild fil i huvudet. Så kan vi öppna den tillsammans en kväll med ett levande ljus vid stranden när vi varit på begravningen.

Nu förstår jag varför begravningarna i vår kultur skall dröja mer än en vecka. Det är liksom en avvägning kring den tid det kan ta att samla ihop orden man vill ta avsked med. Att landa i dem och verkligen ta avsked tar mycket mycket längre tid, men att identifiera och samla dem tar ungefär den där tiden...

Och jag förstår också i skrämmande tydlighet att känslan av tvåsamhet och gemenskap sällan är den där fulländade varma blicken som älskande skänker varandra i amerikanska filmer. Tvåsamhet för mig en ständig kamp för att våga öppna mitt hjärta -det finns så mycket som känns svårt att prata om- och se försöket och viljan och acceptera den andres förmåga att möta upp.

Och sent inatt kom svaret på helgens fråga. Hur skall jag känna när en person gått bort som inte fanns i min vardag? Jag kan inte dramatisera och säga att det lämnar ett stort tomrum efter sig, jag kan inte slita mitt hår i saknad och gråtskrika min sorg tills jag sänkt min vattenhalt och förvandlats till ett skrumpnande russin i en stor blöt fläck. Så som jag vet att jag kan reagera när det verkligen gör ont i sorg och saknad.

Men så här är det: Hon spelade en roll i mitt liv. Hon har alltid funnits där och påverkat mig djupt kanske framför allt indirekt genom att hennes inverkan på min mammas liv och utveckling har varit både stor och skrämmande. I mitt liv har hon blivit en person att betrakta på håll och som jag på håll tagit stort intryck av och dragit mycket lärdom av. Förmodligen framför allt på ett sätt som hon själv inte skulle valt att förmedla med sitt liv eller kunnat känna sig stolt över och det är ju en del av det skamliga i min känsla för henne. Hennes liv har varit ett slags "nota bene" i mitt.

Det fantastiska är känslan att vi alla rör vid varandras liv vid minsta interaktion. Oavsett om det är genomsyrat av värme som Karolins kommentar till mitt förra inlägg eller som ett sadist-spam som kommentar till ett inlägg där jag blottat mitt hjärta, så berör vi varandra med det vi säger och det vi gör. Kanske egentligen bara genom att finnas till.

Och alla människor knyts på detta sätt an till varandra och skapar varandras bild av verkligenheten och av mänskligheten. Alla ni out there är utposter i mitt landskap.

Jag kände det så tydligt då vid skillsmässan. Det var visserligen jag som var i centrum för händelsen, men det berörde i cirklar runt mig, där vänner pratade med sina pojkvänner om hur man ser på att träffa en annan och där mina vänners kanske mer indirekta vänskap med mitt x också behövde sin bearbetning. Det som hände så påtagligt i min vardag kanske inte påverkade dem i deras, men det gjorde ändå något med dem som de behövde hantera på något sätt.

Vi kommer inte ifrån att vi visar varandra vägar och alternativ att leva och handla. Och att man om man inte förmår att för sig själv i teorin byta perspektiv på ett synsätt, alltid kan träffa en människa som levt, känt och tolkat en situation på ett annat sätt än man själv har gjort.

Det är otroligt att man så ofta tror att man inte betyder något. Att man måste bevisa hela tiden att man gör det. Jag tror att vi har mixat känslan av att betyda något med känslan av att vara älskad och båda två har vi maxxat upp till en öronbedövande nivå där vi plötsligt behöver bekräftas i värsta Hollywoodstil. Genom att bli översköljda med konfetti och rosenblad, bli buren på medmänniskornas axlar och få kyssa det vackraste exemplaret av det motsatta könet. Allt det där som antyder att det är få som har huvudrollen och vilken jävla statist som helst kan få en biroll som den som Crocodile Dundee ställer sin boots på axeln på i t-banan.

Och varje gång jag varit i kyrkan och hört de glesa församlingsrösterna eka att vi är fattiga och syndiga så har jag likställt det med den där känslan att vilken jävla statist som helst kan leva, men att det krävs mer än vad lilla du förmår för att verkligen vara värdig livet. Du skulle varit mer som typ Corocile Dundee så hade livet varit mer som typ Hollywood. I mittpunkt, i blickfång, sedd, älskad, betydande ... tillräcklig.

Men allt det där är fel. Budkapet är ett annat och indelningen i biroll och huvudroll stämmer inte. I mitt liv har kungen, Persson och Reinfeldt bara biroller. Jag finns lika påtagligt i deras liv som de i mitt (det är mitt förtroende de jagar).

Vi berör och betyder.
Det är inget vi behöver bevisa
däremot mår vi alla bra av att få det bekräftat eftersom det räddar oss från att känna och tro att vi behöver bevisa det.

Som att jaga efter lugnet
som alltid finns där
bara ett djupt andetag bort.
Som att jaga gemenskapen
som alltid finns där
där du sträcker ut din öppna hand

Tack moster Astrid för den här helgen!

Ett glas vin

| | Comments (1)

Jag har just lugnt smuttat på ett glas rött.
Solnedgången färgar himmel och hav.
Det är så stilla så stilla ikväll.
Det enda som hörs är småpratat nedanför balkongen där pågavännen palmar garn med sin fiskarkompis och hamnfogden sällskapar och en bil stannar till och det är vl nån i byn för de pratar bekant om fisket, fångsten och rensningen och om sillen kan saltas inför jul nu.

Detta är ett så njutbart liv att det nästan smärtar.
Är det alltid så här närvarande livsnjutningen känns när döden smugit runt dess knut?

Inatt dog någon

| | Comments (1)

Det var min mammas moster.
Hon var nästan 92, hon somnade lugnt in på ett vårdhem där hon blev väl omhändertagen eftersom omsorgen inte var en arbetsuppgift utan en kärlek från dem som arbetade med henne. Hon hade förlorat förmågan att klara sig själv för länge sen, förlorat vettet för ett tag sedan och talförmågan helt nyligen.

Solen lyser på mig en 27gradig sensommardag.
Och jag tänker att det inte skall kännas sorgligt.
För det är ju som det skall vara,
en gammal människa som dör tillfreds och älskad efter ett långt fullbordat liv.

Ändå snörper det i hjärtat på mig och knyter sig i strupen.
Jag kan inte säga att det vackra i det hela är lyckligt,
för lycka är så förknippat med förälskat rus och tokskrattande konsumtion av någon upplevelse.
Det är inte den känslan jag fylls av så att det svämmar över,
det är bara så skönt att det finns människor som får dö så där färdiga och det är bara så förfärligt att vi alla skall den vägen vandra så ovissa om hur och när, och så förfärligt att vi - och alla som betytt ALLT för oss - en dag inte längre kommer finnas.

Det blir tomt
om alla jag älskar försvinner
och det är en stor styrka att ha levt så länge
för det betyder att man överlevt så många sorger.

Jag måste gå och bada nu.
Vatten har alltid varit ett heligt element för människor.
Att sänka sig bland oändligt många vattendroppar får en på något sätt att lätta och sammansmälta med världsalltet.

Först när mörkret faller skall jag tända ett ljus.
Det får bli mitt dopljus,
eftersom det var den nu avlidne kvinnans man som döpte mig.

Nu är alla i den generationen borta i min släkt.
Nu flyttas vi så alla upp ett pinhåll
i stegen som leder den väg vi alla skall vandra.

Försöka få koll

| | Comments (0)

Jag följde Spridda tankar om Svenska kyrkans exempel och kollade genom KT vad jag skall rösta på i kyrkovalet om en dryg vecka och mitt resultat blev så här:

1. Vänstern i kyrkan 111
2. Miljöpartister 105
3. Levande församling 101
4. Spi 101
5. Centerpartiet 101
6. Socialdemokraterna 101
7. Fisk 93
8. Öppen kyrka 93
9. Moderaterna 91
10. Kd 87
11. Gabriel 87
12. Posk 87
13. Sverigedemokraterna 71
14. Frimodig kyrka 63

Jaha. Min första fråga som jag alltid ställt mig i det här sammanhanget är vad kyrkan har med partipolitik att göra? Särskilt som ju kyrkan och staten inte längre skall sitta i samma båt. Är det bara för att folk har svårt att finna fantasi att ta in något annat än de partibeteckningar man är van vid. Att öka valdeltagandet genom att låta de trogna rösta på det de brukar rösta på.

Min andra fråga är att jag inte ens fattar vad förkortningarna står för, först efter att ha surfat runt lite så anar jag att det t.ex. är Folkpartister i Svenska Kyrkan som kallas fisk, jag trodde att det var ett partinamn anknutet till den fisktradition och symbolik som återfanns bland fiskarlärjungarna och som lär ha funnits bland de första förbjudna kristna sällskapen i katakomberna.

Jag kan ju ingenting om dessa partiers kyrkliga engagemang och ställningstaganden mer än att jag tydligen har mest gemensamt med Vänstern i kyrkan och bara det är ju rätt kul om det skall stämma med den klassiska vänster-höger-skalan för i så fall blir logiken att jag skall ge dem makt inom kyrkan som ser sitt ämbetes arbetsuppgift som ett opium att manipulera folket med!

Pavlov eller va faan!

| | Comments (1)

Det räcker med att öppna en pluggbok och tänka en pluggtanke så kommer sötsuget! Vad handlar det där om egentligen?

Jag kan inte påminna mig om någon särskilt tydlig inlärning där godis och studier inpräntats i unga år så att de omisskänsligt hör varandra till. Eller snarast är det så att det ena hör det andra till men inte vice versa...

Ett steg sprunget!

| | Comments (0)

Det finns en del promandmöjligheter här i närheten och ett varv som tar ganska exakt en timme har jag nu börjat ta varje dag. Det är liksom lagom långt för att man skall få upp flås och känna att man gjort något och tillräckligt kort för att jag inte skall vara utslagen efteråt eller bäva för att ge mig ut.

Tanken är att jag skall övergå till att springa vad det lider. Att kunna springa är en dröm jag har. I senaste Runner's world fanns det ett litet program för den totala nybörjaren och det skall jag ta mig an. Först behöver jag bara... en klocka att ta tid med (så att jag kan träna i intervaller), nya skor och en ny BH.

Igår gjorde jag dock något helt nyskapande, jag sprang en liten tiny winy del av sträckan, från en lyktstolpe till en annan. Bara liksom kände på tanken... Det kändes som att det gick bra, det skumpar ju så att man tror att saker skall ramla av, men ändå, det var inte särskilt jobbigt för övrigt.

Det slog mig dock att det är fascinerande att man är mer rädd för att få ådriga bröst än att få sänkt livskvalité pga kass kondition...

Hunden fick hämtas

| | Comments (0)

Den bortsprungna jakthunden kom aldrig tillbaka av sig själv igår.
Det visade sig att den kommit en par hundra meter härifrån där någon ringt polisen, de i sin tur har kontakt med hundpensionat som kommer och hämtar.

Det är klart att hunden hade kommit hem förr eller senare precis som dess ägare trott. Men på det här sättet riskerade den ju inte att bli överkörd eller råka ut för något annat allvarligt. SKÖNT att den var oskadd!! Tack och lov! Alltihop var en tillräcklig mardröm för svärmor som är den egentliga hundvakten.

För oss blev det en resa att hämta hunden på kvällen. Då hade någon hört den nämnas på radio och ringt till pågavännens Italiensemestrande syster och berättat att de sagt att de tog den till ett pensionat ett par kommungränser längre bort.

Så efter ett par telefonsamtal och en dryg timmes utflykt så var lilla (mer än vanligt kelsjuka) hunden hemma och vi hann till våra vänner som vi skulle träffa utan att ha missat alltför mycket av matchen! Way to go Zlatan! :)

Usch

| | Comments (0)

Man blir ineffektiv av att ha tid.
Att ha tid gör också att man kan tillåta sig att ha en extremt überdriven ambitionsnivå.

Jag sitter och joxar med ett brev att sända till olika arbetsplatser. Ett sådant där snälla snälla anställ mig som inte låter desperat. Ett sådant där, jag är bra och kan bli hur bra som helst som inte låter klichéigt och "näsan-i-väder"-igt.

Och det låter sig helt enkelt inte skrivas.

Jag tycker inte om att beskriva mig själv. Jag har för lite kläm på mina kompetenser och lyssnar för mycket efter förväntningarna. Och när jag skall kontakta en okänd människa för att liksom visa att jag finns så kan jag omöjligt veta vad en okänd vill ha ut av mig, så min lyhördhet för förväntningar får hela alltihopet att skeva och kapsejsa.

Jag vill verkligen inte vara i den här situationen.
Jag dömer mig hårt för allt jag inte förmått göra för att undvika detta.
Varför i helvete är jag inte mer framåt?!!

Och med den blåslampan dör min sista självaktning.
och klämtande finns ett litet änglaspelsljus som bara rör sig av hoppet att jag i alla fall sökt fler jobb än många andra skulle gjort i min situation. Vad handlar det där om? Inte hjälper det att tro sig eventuellt kunna vara lite bättre än någon annan.

Det är inte den tanken som producerar det här brevet, men samtidigt är det väl just det jag skall med övertygelse tro om jag skall få någon annan att tro att jag är den absolut ultima personen att anställa.

Usch, kvider hela min kropp och krullar till sig som en stel krampaktig gammal makaron, jag suger verkligen på att vara bäst.

imitera en cool

| | Comments (0)

Svärmor är hundvakt och en av jakthundarna har sprungit bort just den här dagen när hon är uppbokad på en massa galej och baluns. Jag har fått ett koppel att hålla ställningarna med medan hon är orolig och nervös på sitt kalas efter att ha ringt upp italiensemestrarna.

Det är verkligen oroligt egentligen. En vältränad och välrenomerad jakthund är värd en hel del och ingen vill väl ha sabbat något som man fått ansvar för.

Men jag har nu beslutat mig för att imitera den coole bortreste hundägaren. Han som brukar säga att jakthundar alltid hittar hem och letar sig till den punkt de sprang bort från när de väl har roat sig klart med jakten på det de fått vittring på. När han är ute och jagar lämnar han bara en jacka där de kommit ifrån varandra, så kan man komma tillbaka efter ett par timmar och hämta hunden. Man skall aldrig ta med en förkommen jakthund hem för att "rädda den" då förlorar den bara spåret och förstör naturens egen lösning på det hela. Det är vad jag hört.

Så nu e jag cool, och litar på naturens egen lösning!

Mardröm

| | Comments (0)

Sov oroligt på morgonkvisten, det handlade om två saker, dels att jag blivit ensam för att min tvåsamsmöjlighet gjort slut och att jag i det sammanhanget hamnat i något som liknade Femmans serie "Biggest Loser"(premiär igår) fast det var med gamla klasskamrater som alla trodde att jag skulle må bra av att utelämna min viktsituation totalt sådär som man har hört om sekter där sektmedlemmen skall finna sin egen styrka genom att alla hackar på honom/henne.

Kan jag ha fått den här utelännade mardrömskänlsan bara av att se det här TV-programmet. Situationen där den svenska coachens peppning grundade sig i tesen "Det är feta människor, de behöver inte ha roligt, de behöver ha diciplin".

En sak skall man i alla fall ha klart för sig och det är att feta människor på inget sätt är som folk är mest, du vet med ett känsloliv, med ett människovärde och med behov av att bli bemött med respekt.*ironi, om nån tvivlade på det*

Så varför ser jag på programmet när det samtidigt gör mig så illa berörd? I dess svåra blandning/balansgång mellan av att förmedla kostrådgivning OCH att vara freakshow...

Jag tror att det är hobbypsykologen i mig som går igång. Tänkte igår att det är intressant att en människa kan bli så ledsen över att se en sanning i vitögat, hur mycket som finns under ytan på en människa. Och också så tror jag att jag genom att se TV-programmet kan lura mig bort från min egen viktsanning och liksom få migsjälv att tro att nu när jag möter upp frågan så har jag gjort min insats för min egen problematik...

Och med det sagt med ett riat ögonbryn rest så kan jag samtidigt säga att min våg visade 1,4 mindre imorses än när jag la mig igårkväll. Så kanske funkar det?!! :)

Kyrkoval

| | Comments (0)

Det har kommit röstkort om kyrkovalet om ett par veckor.
Är det någon som vet vad den skall rösta på?

Jag är en sådan där passiv medlem i svenska kyrkan, man skulle kunna kalla mig stödmedlem för verksamhet och för bevarande av kyrkobyggnader. Och det har kommit information ifrån en av kandidaterna, och vad jag förstår av det de skriver så vill de att det skall bli bra för alla. Och jag har inget att invända mot den strävan, så det blir väl på dem jag röstar...

Ett par ord senare

| | Comments (0)

Jag har känt en så konstig känsla gentemot en väninna som jag så gärna vill fortsätta tycka om. Jag har inte kunnat ta på vad det är och i vanlig ordning så har försöken slutat med att det förstås är fel hos någon annan snarare än hos mig själv. Säg varför ligger detta så nära till hands? Det hjälper inte att man försöker att vara medveten om det utan det snuddar så lätt där med att man själv på något sätt är offer för den andres dåligheter snarare än att det är man själv som stör sig för att det är något hos en själv som speglas i den andre.

Tack och lov kom jag att prata med pågavännen om det hela igårkväll. Och jag kände att jag slog blint, liksom hamnade i olika förklaringar som testades genom att sättas ord på och den ena efter den andra föll i test.

Det var skönt att ta ut de där svängarna och försöka benämna vad det var som var problem. Efter en liten sväng i relationens historia så landade jag i en tår på min kind. Och den handlade inte om någon oförrätt som hon begått. Det handlade om att jag är trött på min egen situation i en fråga som hon lyckats gå vidare i. Och en anledning till att jag inte kunnat se det är att jag samtidigt är osäker på om jag är redo att gå vidare i den. Förmodligen inte eftersom jag inte gjort det...

Ibland är det bra att inte gläfsa igång direkt.
Ibland är det dumt att man låter en infekterad fråga liksom gegga till sig innan man lyfter ut den till dagsljuset där bölderna oftast spricker liksom trollen och hjärnspökena.

Ponera att allt inte handlar om pengar...

| | Comments (2)

Såg inte hela partiledardebatten i Agenda, hörde panelen i gomorronsoffan TYCKA om den imorses och slank in i dess slutkläm i en reprissändning nu på eftermiddagen, men med dessa brasklappar sagda...

Det verkar handla om ersättningsnivåer för arbetslösa.
Alltså sådana som mig.

Vad skall man göra med oss?
Om jag inte kan försörja mig genom arbete så måste jag på något annat sätt överleva. Antingen kan man se det som så, att samhället mår så bra av SMÅ ekonomiska klyftor att det är VÄRT att betala mitt uppehälle (utan att jag behöver bidra med någonting för att förtjäna det). Eller också så tror man att jag egentligen kan få ett arbete om jag bara vill och därför handlar inte ersättningsnivån om att jag skall överleva utan att behöva ligga samhället till last på annat vis (tex genom att bli så desperat att få livsuppehälle att jag beslutar mig för att bli kriminell) utan om att skapa en kultur åt mig där jag inte kan vara en samhällets egen lyxhustru.

Man kan också vrida det en kvarts varv och säga att min lön för inget arbete inte skapar något incitament för mig att börja arbeta för min lön. Som om lönen någonsin varit min huvudanledningen för att arbeta!

Jag vet inte vilken linje jag skall gå på, för jag tror egentligen inte på någon av dem. Finns det inga jobb så hjälps det inte att pressa de arbetslösa. Men vem hjälps till att i EGENTLIG mening stå till arbetsmarknadens förfogande genom att få allt för inget?

Som gammal kulturvetare skulle jag vilja säga att problemet har fler variabler än ekonomiska. Kanske kan man därför heller inte lösa det genom att hitta en ultimat procentsats för ersättningsnivån i det här läget.

När vi som människor fortsätter att tro att elände alltid bara kan drabba andra - fram tills de på något helt oförståeligt sätt halkat in på den egna planhalvan - så kan vi inte heller finna bra lösningar på dem.

Idag har vi rationaliserat. Vi rationaliserar fortfarande. Färre gör fler personers jobb. Det är inte bara maskiner som ersatt människor, många gånger tvingas vi också ersätta varandra.

Min fasters företag tex går så bra just nu att hon och alla andra på bandet tvingas jobba över 16 arbetstimmar i veckan, betänker man att de är en drös anställda så kan man också snabbt inse att det är en hel bunt heltidstjänster som ligger inbakat där och som det skulle vara bra för alla om någon arbetslös kunde utföra istället för att slita ut dessa andra stackars satar totalt. En kugge i detta är att det är en topp just nu. Om ett par månader så kanske orderingången återgått till det normala och produktionstakten behöver återgå för att inte lagerkostnaderna skall skjuta i höjden och äta upp den nyerövrade vinsten.

Berg och dalar.
Precis så där som min morfar hade det i 1910-20-talets värmland; hjälper granngården med att fälla skog en vinter, får jobb på ett bygge en vår. Eller som min pappas morfars sekelskifte i Stockholm där han jobbade med hästarna på en gård ett tag, var med och byggde St Eriks-bron och tillslut fick en tjänst som gatsopare som försörjde honom tills han gick i pension och fick diplom av Stockholms Stad.

Vi är tillbaka där. Ett vikariat, en projektanställning och en dröm om att en gång kunna få en fast tjänst. En trygghet för livet.

Välfärdsstaten kanske var den tryggheten ett tag, och de fasta tjänsterna har också haft gott med sig för den generation som haft tillgång till dem under den tid då det var tillräckligt lång uppgång för ekonomin för att de skulle hamna långt bak i kön till "först ut" .

Men väldfärdstaten finns inte mer. Det var tycker jag ett fantastiskt storstilat och vackert projekt, men det byggde på en ekonomi och solidaritet inom landets gränser och jag tror att det idag med den snabbt rörliga ekonomin och alla relativt öppna gränser behövs ett liknande projekt där vi utvidgar det till ett välfärdsvärldssamfund.

Men tills detta är uppnått så är det bara att inse att inom vårt lilla land är det för få som jobbar för för många. Att ekonomin inte längre ser ut att ALLTID bara bära uppför med oss. Att vi nu har indraget vatten och avlopp och inte vet hur många inspelningsbara DVD-er som motsvarar en grundläggande välfärdsdräglig överlevnadsnivå. Att det är många som tröttnat på att ta hand om andra än sig själv och att vi har slutat att leta argument till varför det är värdefullt för oss att andra har det bra. Vi vet inte längre varför vi skall ta hand om någon annan än oss själva och tycker att känns rätt jobbigt bara att ta ansvar för oss själva. Vi har glömt att värna värden om solidaritet och medmänsklighet. Och därför är vi inte längre ett VI med varandra, med undantag från i sportsammanhang.

Jag säger det än en gång, det vi hade byggde på en god ekonomi och på en god solidaritet. Kanske en sådan solidaritet som bara djupt svåra omständigheter så som katastrofer och världskrig kan ena oss i?

Dagens politiska debatt pratar om procentsatser och partiledarna tittar ut från tv-rutan och det lyser om dem att de vill ha makten och det lyser så konstlat när de säger att de vill ha den för att ingen skall vara utanför, när det känns på hela kroppsspråket att de hellre vill få rätt än att göra rätt. Aldrig har jag varit i ett sådant samtal där man konsekvent väljer att inte svara på den andres frågor... på vilket sätt skapar det gemenskap?

Handlar det bara om ersättningsnivåer om vi skall känna oss utanför eller med? Jag bara undrar, vill man ens vara med? Och med den frågan har jag väl just visat att det behövs incitament för att pressa mig att vilja delta i det här spelet som vi kan kalla: vårt samhälle och dess framtid.

Men ett leende och ett vänligt respektfullt bemötande är det första vi behöver lära oss att ge varandra. När vi kan det, då kan vi börja snacka ersättningsnivåer.

Fler små lappar

| | Comments (0)

Hittar små lappar när jag städar,
med citat som jag hört och som fått mig att le:

"Älta har sin tid och runka har sin tid"

"E jag så här dum så måste jag vara ung"

"Uppfluffad som en V-ödla" (om en avundsvärd 80-talsfrisyr)

Dessertvin

| | Comments (0)

Amfora Muscat D'Alexandrie
CYPERN

Så mycket bra på TV

| | Comments (2)

Dag-Tv-fasen är inledd.
Och det är fantastiskt mycket bra som sänds, tidgare har jag bara trott att det är dag-såpor och åsa-nisse. Men det är det ina intressanta föredraget efter det andra. Härom dagen lyssnade jag på föreläsningar om världshälsoläget och idag är det KF-konferens med en massa hälsoföreläsningar. Intressanta.

Idag är det dimmigt

| | Comments (1)

Men kanske handlar det inte bara om väder ändå.
Gårdagen hade sina klarheter och först imorgon kan man veta vad det blev av det vi försökt bygga upp.

Var på fest igår, det var byns boule-turnering som avslutades. Eftersom jag inte varit här så mycket i sommar så har jag inte deltagit iår heller, men det har ju inte hindrat att jag såg en del gruppspelsmatcher ifjol och iår hunnit se både kvarts- och semifinaler - och så finalen förstås. Jag var medbjuden som respektive. Det var många nya ansikten för mig, men ett perfekt tillfälle att lära känna mina nya grannar.

Hamnade bredvid två andra relativt nyinflyttade och de hade ju tänkt tanken också. Att de flyttat hit mitt i ett generationsskifte. För fem-tio år sedan var gubbarna i hamnen fler än idag och änkorna i stugorna likaså. Om fem-tio år kommer de gamla fiskarkulturbärarna i princip vara borta och det kommer att vara många nya. Nya som inte kan bli vem som helst, med stigande huspriser och taxeringsvärden krävs det en viss årsinkomst för att kunna köpa hus här. Och jag har halkat in mitt i allt detta. Lite som den sista medelinkomsttagaren som kom till byn.

Hur förvaltar man byns historia och arv? Mannen bredvid mig tvekade inte, det är pågavännen som blir MR Fiskeby här om ett par år. En av de få i en yngre generation som varit här sedan barnsben som varit ute och fiskat sedan barnsben som kan de gamles kunskap om vattnen, om näten om fisket. Och jag tror att min bordskavaljer har rätt. Det är mycket av kulturförvaltare i pågavännen och även om detta är en ny hembygd och en ny kultur för mig så är jag väldigt mån om att han skall få leva och verka i den anda som är en så stor del av honom.

Ju mer jag ser honom och livet här. Ju mer är det tydligt att det där han sa för ett och ett halvt år sedan om att han aldrig kommer flytta, utan att det var jag som fick röra på mig om jag skulle kunna vara lyckligt kär i honom. Han skulle också behöva att jag skulle flytta för att vara lyckligt kär, men han hade förstås inte mandat att bestämma något om detta. Den gången visste jag lugnt att det var sant, men kunde ändå inte låta bli att känna lite av det där att komma i andra hand. Att jag inte var det viktigaste, så där som det skall vara i romantiska komedier där man bara ser varandra och inget annat betyder något. Det kändes då som att han gick fri från det, men samtidigt krävde det från mig. Som att jag bekräftade honom mer än vise versa. Men idag kan jag säga att ingen ärligt kan älska en annan människa om man samtidigt kräver att den skall amputera en del av sig själv. Samtidigt som ingen tvåsamhet kan uppstå om man inte är beredd att kompromissa, dvs omprioritera i sin livssituation och välja bort sådant som kan känns viktigt för en. Det är en ständig balansgång i att få som man vill och att känna att den andre är nöjd och lycklig och med i vi-projektet.

Inget av mig dog vid den här flytten.
Min kärlek till de människor som inte längre finns i min vardag är inte mindre.
Men det som fötts för mig här är det liv som jag alltid sökt. Ett liv där sammanhanget är varmt och där kulturen är tydlig. Ett liv där jag kan vara med och forma med tydlig makt över min vardag, med trygghet och ansvar. Med stolthet och framtidstro.

Det är mycket som är dimmigt idag.
Det är en annan tvåsamhet att jag sitter och bloggar efter en låååång sovmorgon och min andre hälft har dragit nät vid 7-snåret och nu rundsmörjer båten på kajen utanför. Jag har kikat ut på balkongen där man inte ser ut till piren idag och sett pågavännens monchichihuvud sticka upp bakom båtens damm. Båtarna råmar i sundet. Allt är väldigt oklart men också väldigt ljust!

New Orleans och religion

| | Comments (1)

Hur kommer det sig, resonerade paneldebattledaren i 4ans morgonsoffa, att när naturkatastrofen i Thailand kom så pratade folk om hur alla hjälpte varandra, medan man i New Orleans efter bara något dygn hör om en total, skakande och våldsam undergångsanarki.

En debattör svarade att det har med religion att göra, nu syns det hur tunn den kristna förnissan är...

Jag skulle kunna tänka mig att det också - inte minst - har att göra med hur mycket man är van att få serverat som storstadsbo (utan basic självförsörjning) och hur handlingsförlamad man är när man inte får det. I kombination med att man struntat i att överbrygga klyftor och det redan finns de som varit tvungna att leva streetsmart tidigare och nu kan utveckla den genren till sin eländiga fulländning.

Det finns mycket att säga, tycka, tro och känna kring det som hänt i New Orleans. Själv känner jag mig ganska chockad över att det som alla visste och förutsåg ändå inte kunde undvikas, mildras eller snabbt avhjälpas. När det pratades om evakuering så tänkte jag mig att jag skulle lämnat huset med en väska med foton och pass, inte med dricksvattenreserv, gasolkök, konserver och klädbyten för ca 6 månader och gärna hunnit bygga en ark med typ två av varje sort för att bejaka alltings fortbestånd...

Vad vill vi skall fortbestå?

Framför TV'n

| | Comments (0)

Att släppa Linda loss i ett hus med 100 tv-kanaler är ju en utmaning i sig.
Och för mig att vara här är en balansakt. Jag skall njuta men inte frossa...

Nannyakuten på femman har jag sett två gånger den här veckan.
Och jag undrar om man verkligen kan ändra sin uppfostringsteknik och sin familjekultur på bara ett par dagar. Det är så fantastiska resultat som uppnås i varje program. Från the battle from hell till dans och skratt med små lyckliga keruber.

Och jag blir misstänksam. Om det bara krävs ett par enkla handgrepp för att göra alla människor tillfreds, harmoniska och lyckliga så är det ju märkligt att så få är det. Det är klart att situationen är speciell då någon utifrån kommer in och SER och säger vad en förälder gör för fel (oftast fegar man ju för denna känsliga sak) samtidigt har det funnits tider av större allmänt civilkurage som gått över gränsen till lägga näsan i blöt och i dessa tider så borde det ju i så fall varit vanligt att portvakten såg och sa till och att men efter detta generation efter generation kunnat bära med sig en kärleksfull familjekänsla med harmoniskt vardagsliv.

Men vad jag förstått på dem som har barn så finns det en del tyckande som man som förälder har att förhålla sig till nu också. Men kanske handlar även de där "hjälpande medföräldrarna" om beteenden snarare om att vara i harmoni, känna sig sedd, älskad och uppskattad för det att man gör sitt bästa även om det inte alltid räcker. Och man odlar ett beteende som undertrycker den man är, eller har potential att bli.

I så fall kan man konstatera att Nannyakuten-nannyn lyckas med något helt unikt (nästan helt unikt för "tell it like it is"-Phil gör ju samma sak). Om det inte är så att det finns kvinnliga DrPhilar i nannyuniform så skulle man ju kunna misstänka - hemska tanke - att programmet är fejk.

Det vill jag ALDRIG för ett ögonblick misstänka. För med en tår i ögonvrån konstaterar jag efter varje program hur fantastiskt det är när en människa får redskap att skapa sig förutsättningar att komma till sin rätt och öppna dörrar till sin kärlek, både att ge och att få. Slutet gott ALLTING gott!

Handläggarmöte på förmedlingen reflektion 2

| | Comments (0)

Startmötet var ett enda långt pekfinger.
Luta dig för bövelen inte mot systemet, du har bara dig själv nu och ok för att det finns en arbetsförmedling men tro inte att det innebär att du inte har ansvar att vara allert 24 timmar om dygnet. Gör du si förlorar du a-kassa, kommer vi på dig med att göra så förlorar du a-kassa och att pendla 4h per dag är helt normalt. Att sälja huset och flytta 150 mil är det man får göra om det är det som krävs för att försörja sig osv osv

Mötet med handläggaren gav en annan bild.
Myndighet som fodrar så mycket formalia för att kontrollera oss som lever på det gemensamma att handläggarens arbetssituation förändrats till att bli så specialinriktad så att det är några som möter arbetsgivare och andra som möter arbetssökande och de olika kompetenserna nästan aldrig möts. Big waste i en tid där det aktiva skapandet av möten mellan dessa grupper behövs som mest!

Handläggarmöte på förmedlingen

| | Comments (0)

Det är fascinerande detta med att vara bibliotekarie, eller vara en yrkesroll över huvud taget. Det väcker så mycket associationer hos folk. Som min handläggare på arbetsförmedlingen idag tex. Han berättade om en trologi som han läst och som var så bra att han ville läsa mer av denne norske författare.

Och lite kände jag mig idag som i det där utvecklilngssamtalet på gymnasiet där naturkunskapsläraren sa att jag ju egentligen skulle ha en tvåa, men att man ju såg på mina andra betyg att jag inte var en sån som hade tvåor. Vad gör man för att komma in i ett gott stim och liksom väcka de där sidorna hos folk att bortse från svagheterna? Och förfärligt att tänka sig att minst lika många får jobba dubbelt som hårt för att folk har andra mer misskrediterande föreställningar om en.

Nu e jag ju inte insmilande och kass, men det där att jag utan att ha öppnat munnen ändå placeras in i ett "O vilken driftig och självständig ordentlig anständig människa"-fack gör att jag känner mig som en bluff.