Respekt för ribban

Det var inte utan att man satt klistrad framför höjdhoppet igår, kruxet med friidrott är bara att det pågår så många tävlingar samtidigt och mitt i alltihop man följer så skall man se någon annan göra något helt annat. Som om ett VM liksom redan innehöll alla kända (och irriterande) aspekter av reklamavbrott. Jag vill kunna slukas av dramatiken, men känner mig emellanåt snarare idisslad.

I vilket fall, om jag försöker koncentrera mig ett ögonblick. Och det gjorde jag. Så var det fantastiskt. Och orden och känslorna och laddningen var ett dramaturgiskt mästerverk.

Och jag imponeras.
Dels av att kunna prestera så fokuserat.
Att kunna göra det när så många tittar på.
Vad jag minns från skolgympan så var en ribba stor och tung och gjorde ont, så jag förstår vad kommentatorerna imponeras av när de talar om att de hoppande inte har respekt för ribban.
Att kunna hoppa så högt är också imponerande, just det där att kunna hoppa högre än sig själv. Att komma över en så hög höjd utan att använda trappstege. Otroligt.

Och när Kajsa gav sig på 2.10...
Och jag försöker relatera till höjden, jag hoppade aldrig mer än 1.10

Jag var lätt förtjust i en man en gång som Kajsa skulle kunna hoppa över.
Han var så lång att man kände att det drog i nackmuskulaturen när man såg honom i ögonen. Och en gång dansade vi tryckare och våra proportioner märktes. Hans könsorgan hamnade lägligt i höjd mellan mina bröst. Och jag kände mig fånig som stod där och lutade kinden mot hans navel.

Jag kan inte relatera till att hoppa den höjden.
Bara till respekten för ribban..