Livskamrat

I dessa dagar av tom lägenhet (bäddsoffa och en TV) så blir mitt hemliv ganska begränsat. Jag somnar framför TV'n och vaknar framför TV'n och äter framför TV'n. Det är en rätt medioker livskamrat. En medioker tillvaro. Det är ju underhållning, nyheter och engagemang som förmedlas till mig så vad fattas mig? Jag tror att TV'n är för kravlösa för att räcka som livskamrat.

Det kan vara bra att komma ihåg inför stunder då man kommer att känna att sambolivskamratskapen fodrar mycket av mig.

Och kanske är det rätt ofta så.
Man vill vara fri från krav och förväntningar
Men samtidigt vara del i ett sammanhang, behövd, delaktig och sedd.
Det är inte alltför lätt att få både och.

Om man inte kliver in och ger, så kan man heller inte riktigt få, eller ta emot det man får så att det riktigt hittar någon plats att landa inom en.

Och emellanåt är det pissigt, för trots allt är det nära till hands att bete sig som sämst när man är som mest otillfredsställd i sitt behov av att få (enligt vädjan: Älska mig mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det bäst), men kärlek utan krav och förväntan är som en sådan där gammal hiss med galler. Den tar dig till den våning du vill, men när du kommit dit måste du själv öppna dörren för att komma ut och verkligen uppleva den. Gör du inte din del av dealen så är det poänglöst.

Om du inte kliver in och tar del av ditt liv så missar du en del av levandet.
Och (som Di Leva sjunger) "Även den som inte vågar leva dör nångång"