Ett par ord som sitter kvar

Såg för någon vecka sedan en intervju med Karl-Gustaf Lindstedt på TV.

Han pratade om detta med livskamrater och äktenskap. Han själv levde med samma kvinna hela livet lät det som, medan han förstås mött många som bytt partner under tidens gång.

Hans bild av det hela var att de som brutit en relation och gett sig in i en ny väldigt ofta gjorde ungefär val av partner igen och startade därför bara om samma relation med samma typ av människa gång på gång. Han förstod sig inte riktigt på det utan tyckte att det var smartare att spara energin på att byta när resultatet ändå blev detsamma i slutänden.

Det är också en poäng med människor man haft i sitt liv länge, tycker jag. Man fyller i varandras minnen och kan påpeka sprickor i varandras sanningar. Det är värdefullt.

Själv har jag träffat en man som på många sätt påminner om min förra. Det är samma sak som jag behöver komplettera mitt liv med helt enkelt. Sedan finns det förstås också skillnader. Men jag upplever att de skillnaderna inte minst ligger i hur jag förhåller mig till mig själv, till min partner och till relationen. Jag hade förmodligen inte behövt en skillsmässa för att utveckla detta, det kunde räckt med någon annan stjärnsmäll och avgrundskris. Hur glad jag än är över att ha träffat en ny man som jag upplever som betydligt bättre för mig, så ser jag ändå ett förlorat värde i det att jag och exxet inte fann varandra igen efter krisen. Det hade varit en så häftig styrka och upplevelse att dela med någon.

Som när man som barn var vilse och sedan fick syn på mamma genom trängseln. Det var trygghet, hemma och kärlek.

Det är inte samma sak att bygga en ny trygghet som att återfinna en gammal. Och jag hoppas att det inte behöver göras om fler gånger.