August 2005 Archives

Första dagen på resten av mitt liv 2

| | Comments (0)

Nu är lägenheten lämnad och Pågavännens semester slut.
Det är vardag i en annan del av världen.

Och här sitter jag.

Jag är trött.

Jag har märkt att omställningar i livet tar väldigt mycket kraft av mig. Jag skulle kunna sova i dagar. Och samtidigt så behöver jag snabbt finna en rutin för hur jag skall leva mitt liv fram tills jag får jobb. Jag vet ju inte NÄR den dagen kommer, bara att jag fram tills dess kommer att ha en ständig gnagande oro.

Och den oron är inte rationell, jag menar uppenbarligen behöver jag ledighet och ekonomiskt är det inte hela världen heller nu när vi är två. Men ändå.

Jag kan inte låta bli att känna olust och skuld över att inte kunna försörja
mig på ett riktigt sätt och förstås så handlar det också om att mota en stark stark känsla av ensamhet och utelämnande i grind.

Det är NU som jag skall kliva in och ta ansvar för mig själv, vara stark och
driftig. Och på något sätt så växer en helt annan känsla fram när detta krävs av mig.

Jag känner mig liten och förvirrad och vill ha en hand att hålla och ha en kärleksfull arm om min rygg som liksom mjukt för mig framåt med känslan av framtidstro, harmoni, självtillit och gott liv igen.

Himma

| | Comments (0)

En intensiv helg senare
Jag ville mycket.
Av någon anledning som nästan känns religös så tror jag alltid att allt är möjligt.
Det är det inte.

Det kan nog vara så att det finns mirakler här och där,
men man kan inte inrätta sitt liv som om det ultimata och otroliga automatiskt behövs för att man skall känna sig nöjd och lycklig.

Ändå är det just så jag gör.

Jag hade velat hinna träffa fler
och jag hade velat vara ute och röra mig mer.

Jag skäms,
men jag hade aldrig hunnit klar i tid med städningen om jag inte hade bangat tjejmilen. Jag tyckte mig behöva den som en träningskick-off inför hösten. Och om jag skall finna någon symbolik som INTE är förödande med den här bangingen så är det att det kan vara en kick-off för ett liv där jag inte skall tro mig hinna allt. Pågavännen kallar mig Roderöv, det finns vackrare smeknamn, men kanske inte mer talande... Detta (för mig nya) ord handlar om att påbörja 1000 saker och vara och rota överallt utan att få något gjort. Och vad skall jag säga annat än: Hey, that's me!??

En fullpackad bil *och då menar jag fullpackat som i Tetris släng dig i väggen* blev det tillslut och 60 mil senare sitter vi nu med en liten Martinidrink framför BOIS-matchen och håller tummar och njuter av pågavännens sista semesterdag.

Stockholm är lämnat.
Och jag är himma

Ett avslut eller alla goda ting är tre

| | Comments (0)

Min flytt har varit en utdragen process, med en flyttlassdag och två veckor senare en sista arbetsdag och nu ytterligare en vecka senare skall det strax bära av tillbaka till Stockholm.

Nu skall det flyttstädas, tjejmilas, turistas och överlämnas nycklar. Och ambitionsnivån på vad jag vill hinna dessa dagar är som vanligt skyhög. Vi får se.

Sedan skall det bli skönt att få landa i lugn och ro med allting här i Skåne. Jag har insett att jobbsökandet är ett heltidsjobb och att jag klarar att "njuta av att vara ledig ett tag" under MYCKET begränsade stunder. På nätterna drömmer jag om försenade tunnelbanor, gråtande tailändska sexslavar, byggnadsställningar och fantastisk älskog med pågavännen i en omtumlande kombination som inte ens Freud hade kunnat drömtolka. Vaknar utpumpad på mornarna och lever otillräcklig på dagarna. Tre jobbansökningar har gått iväg och lika många är antalet flyttlådor som inte är uppackade liksom antalet dagar jag har på mig att flyttstäda lägenheten i Stockholm, tillika antalet vänskapsträffar jag räknat med att få in i schemat dessa dagar.

Återkommer efter helgen.

Det funkade!

| | Comments (0)

Tack Kerstin!

Första dagen på resten av mitt liv

| | Comments (3)

Och jag har överlevt inskrivningen hos arbetsförmedlingen.
Och en lunch i solen, nu fortsätter uppackningsarbetet! :)

Viktigt

| | Comments (0)

Det viktigaste för mig att komma ihåg nu när min framtid börjar på så ny och oviss mark är att mitt beslut att flytta inte är något som jag gör för någon annan.

Jag flyttar till Skåne för min skull.
För att jag tror att jag kan få ett gott liv där.

Visar det sig att jag har fel så har jag väl haft fel,
men det har inte pågavännen något ansvar för.

sISTA SISTA SISTA

| | Comments (0)

Allt är "kanske sista gången jag..." just nu.

Trodde på nått idiotiskt vis att jag skulle vara cool idag,
men nu har jag just suttit en stund på toa och låtit tårarna spruta.

Fy faa----------------------- vad det är tråkigt att sluta på den här arbetsplatsen och inte få ha alla dessa underbara människor i min vardag längre. Det gör ont av förväntad saknad. Hur skall så starka minnen kunna bara värma mig genom livet?

Och strax skall det bli gemensamt fika för min skull.
Hur klarar man det på ett coolt sätt?

Jag får helt enkelt skita i att vara cool och vara mig själv
med tårar och allt.
Och behöva bli buren till t-centralen i eftermiddag totalt upplöst i tårar (en överhand på pannan och ben utan stabilitet, förkrossad). DramaQueen?

Och nu kan jag le.
Tänk det lönar sig alltid att överdriva!!!!

Funnen energi?!

| | Comments (1)

Dagens dikt

| | Comments (0)

"Ja du är som en ros,
vettet flyger sin kos.
Och sinnet blir så mjukt,
Som smör i varmt potatismos"


Vad jag förstår så är denna skriven av Adolf Johansson och finns att läsa på sidan 133 i Olof Strandbergs pekoralsamling "Pegas på villovägar". (enligt Biblist)

Ensamt att få det tvåsamt

| | Comments (0)

Helgen ägnades åt städning.
Som om det krävs en tydligt avklarad ensamhet innan tvåsamheten kan ta vid på allvar. Och det har kännts oerhört ensamt. Och ju mer jag har försökt lägga in någon mening med städandet desto ensammare har det känts.

Kanske skall man inte försöka göra varje handling i livet till en helig rit?
Kanske finns det andra handlingar som borde upplyftas mer än just flyttstädningen?

En sak är klar.
En trerummare har varit för mycket för mig.
Det är ju jobbigt att städa till och med när den är tom.

En bra sak, ja, rent utav fantastisk är annars känslan att titta ut genom rejält rengjorda fönster. Detta har jag inte skämt bort mig med! Med alla mellanfönster tvättade och alla i fönstren boende spindlar dödade så är det som om inget fönster fanns som om jag kunde sitta och bara vara ett med naturen och världsaltet. Det är vackert. Och coolt.

Yttrandefrihet för skvaller!

| | Comments (0)

Läser i Sydsvenskan om hur skvallret konkurrerar ut nyhetsjournalistik i kvällspressen.

För mig som knappt minns journalistiken på 80-talet och bara såg hur Berners försök att styra upp Expressen gavs för kort tid (men rätt mycket pengar i inkomstbortfall) för att etablera sig så kan jag inte säga att kvällstidningarnas ledar- och kultursidor har särskilt stor del av det som man nu tankar varumärkena med (= det sätt på vilket jag uppfattar dessa tidningars budskap/innehåll), eller som medieforskaren Britt Börjesson formulerar det i artikeln:

"- Det är länge sedan man hörde en referens till Expressen i viktiga samhällsfrågor. Går vi tillbaks till 80-talet så var det många av de stora häftiga grävjobben som gjordes av Expressen."

Livskamrat

| | Comments (0)

I dessa dagar av tom lägenhet (bäddsoffa och en TV) så blir mitt hemliv ganska begränsat. Jag somnar framför TV'n och vaknar framför TV'n och äter framför TV'n. Det är en rätt medioker livskamrat. En medioker tillvaro. Det är ju underhållning, nyheter och engagemang som förmedlas till mig så vad fattas mig? Jag tror att TV'n är för kravlösa för att räcka som livskamrat.

Det kan vara bra att komma ihåg inför stunder då man kommer att känna att sambolivskamratskapen fodrar mycket av mig.

Och kanske är det rätt ofta så.
Man vill vara fri från krav och förväntningar
Men samtidigt vara del i ett sammanhang, behövd, delaktig och sedd.
Det är inte alltför lätt att få både och.

Om man inte kliver in och ger, så kan man heller inte riktigt få, eller ta emot det man får så att det riktigt hittar någon plats att landa inom en.

Och emellanåt är det pissigt, för trots allt är det nära till hands att bete sig som sämst när man är som mest otillfredsställd i sitt behov av att få (enligt vädjan: Älska mig mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det bäst), men kärlek utan krav och förväntan är som en sådan där gammal hiss med galler. Den tar dig till den våning du vill, men när du kommit dit måste du själv öppna dörren för att komma ut och verkligen uppleva den. Gör du inte din del av dealen så är det poänglöst.

Om du inte kliver in och tar del av ditt liv så missar du en del av levandet.
Och (som Di Leva sjunger) "Även den som inte vågar leva dör nångång"

Åååååååååååååå

| | Comments (0)

Det är mycket vemod dessa dagar då jag skall runda av tiden med "mina" gamla böcker, jag hoppas att jag snart igen får jobba på ett bibliotek med böcker som dessa. Språket i dem är en sång som stämmer för mina hjärtesträngar...

Visst är det vackert:

"Alla veta vi alltför väl, att även i den enklaste maskin måste varje liten del vara allright, om ej maskinen ifråga skall börja krängla, och tillses ej maskinen då och då och ersätter man ej de slitna delarna, är det blott en tidsfråga, då den helt enkelt stoppar. Ju mera komplicerad maskinen är desto mera och noggrannare tillsyn tarvar den, om den skall fungera till full belåtenhet.

Givet är då att den oerhört mera komplicerade människokroppen-maskinen ovillkorligen måste ägnas en viss tillsyn, såvida vi önska och vilja hoppas på en så varaktig och höggradig hälsa som möjligt. Och vem av oss gör ej det!"

(Detta var återigen hämtat från Skotte liksom förra inlägget)

"Varför slappnar intresset i regel?"

| | Comments (0)

Känner någon igen beteendet att man vill komma igång och träna, sätter igång och tycker att det rullar på och sedan plötsligt så har man bara lagt av utan att riktigt kunna ta på vad det var som hände?

Under kapitelrubriken som citeras i rubriken så fann jag följande text av Skotte Jacobsson från 1934:

"Göra vi oss t.ex. den frågan, varför ytterst få av dem, som börjat i sin vällovliga avsikt att bygga upp sig genom en daglig motion verkligen fortsätta därmed - det är ju ett känt faktum, att det stora flertalet upphör efter en kortare eller längre tid - så är svaret ganska lätt att avhiva. De tröttna helt enkelt. Men på vad grund? Är då ej all motion och hemgymnastik av enbart godo? Härpå måste tyvärr svaras ett bestämt ingalunda, även om man ej kan påstå, att motionen i regel kan vara direkt skadlig. Men direkt fördömliga äro de olika sätt till försök att bygga upp sig, när de ej förmå att skänka individen full valuta, eller när de ej efter en relativt kort tid förmå utövaren att bli övertygad om nyttan av hans eller hennes ansträngningar, ty det är strängt taget inget tråkigare eller fördömligare än att konstatera, att man givit upp i sina ansträngningar, då det gäller det helst säkert viktigaste av allt här i livet; att försäkra sig om sin framtida hälsa. Vi måste nämligen besinna, att vi människor ej blott i unga år äro i behov av fysisk rekreation, nej det är än mera, då vi hunnit till mogen ålder och sedan undan för undan, som behovet av motion stegras, såvida vi vilja hoppas på att hålla sjukdomarna på avstånd och ej låta ålderskrämporna få fotfäste i oss.

Jag kan omöjligt tänka mig, att vår Herre skapat människan så illa, att flertalet av oss är dömt att genomleva sina sista månader ja rent av år stapplande och eländiga och vara sin omgivning enbart till besvär. ' Jag önskar leva så länge, att jag klarar mig själv och slipper andras hjälp', hör man ganska ofta på tal om huru gammal man önskar bli, och säkert är detta en önskan, som alla innerst inne hysa. Lika säkert är det emellertid, att vi alla för att i görligaste mån lyckas realisera denna vår önskan måste göra något därför, och detta något finna vi i en rationellt utövad motion.

Om vi då först skulle klargöra för oss, vad orsaken kan vara, att flertalet av de som en gång börjat med motionering hemma på rummet giva upp försöket och i detsamma äro att beklaga.

Svaret måste utan tvivel bli: tack vare att motionen verkar alltför ensidigt, så att den påräknade nyttan uteblir. D.v.s. det s.k. allmänbefinnandet ökas ej, spänsten tilltager ej och livsglädjen (det viktigaste av allt) kanske snarare minskar än tilltager. Under sådana förhållanden är det lätt att inse, att det blott är en tidsfråga, innan man uppger det hela och åter slöar till."

Jag fetstilade själv detta med livsglädje som jag tror är poängen med det hela.
Hela livet alltså. Och kärnan till upplevd hälsa. Och vad som ger just mig livsglädje kan bara jag säga/känna/avgöra - och alltsom oftast, inte ens jag.

Äga äga äga

| | Comments (0)

Har lääänge hållt på med en bok som jag behöver läsa långsamt och som jag tycker är väldigt bra och givande. Jag inser att jag i denna lånebok har fått ett dussin bokmärken på ställen som jag vill spara citat från. Det var då jag insåg att boken måste ägas. Men en bok från 1992, den finns inte att köpa ny (kikade i 64 affärer).

Det var då jag började söka på antikvariat och det skall bli spännande att se hur den här affären går till, det sa (som vanligt) liksom bara klick, så skall boken vara påväg till mig...

Ett par antikvariatslänkar hamnade här i högerspalt, som en bonus.
För framtida utgifter!

Något jag kommer sakna

| | Comments (0)

Var ute och middagade med ett par bibblo-vänner igårkväll.
När en gick på toa, utbrast en annan: Nu sitter vi som en sån där tetrisgrej!

Och medan alla försökte enas om vilken färg just denna tetriskloss hade (svårt eftersom vi spelat olika upplagor) så gick samtalet vidare till vilka som kunde gå på toa för att skapa de återstående formationerna på tetris-klossarna. Det var nära att allt slutat i att vi flyttat över och satt oss på rad allihop.

Istället berättade någon om sin favvo-tetriskloss: "den där som blinkar och som man kan sätta vart man vill och den blir det som behövs där". Den hade inte funnits med i de spel som vi andra spelat och vi imponerades av denna kloss som någon döpte till "den trunkerade" tetrisklossen.

Och vi insåg skrattande att detta samtal var rätt sjukt.

Och jag insåg när jag åkte hem att jag just därför älskar det
och fylldes som så ofta dessa dagar av vemod.

Ett par ord som sitter kvar

| | Comments (0)

Såg för någon vecka sedan en intervju med Karl-Gustaf Lindstedt på TV.

Han pratade om detta med livskamrater och äktenskap. Han själv levde med samma kvinna hela livet lät det som, medan han förstås mött många som bytt partner under tidens gång.

Hans bild av det hela var att de som brutit en relation och gett sig in i en ny väldigt ofta gjorde ungefär val av partner igen och startade därför bara om samma relation med samma typ av människa gång på gång. Han förstod sig inte riktigt på det utan tyckte att det var smartare att spara energin på att byta när resultatet ändå blev detsamma i slutänden.

Det är också en poäng med människor man haft i sitt liv länge, tycker jag. Man fyller i varandras minnen och kan påpeka sprickor i varandras sanningar. Det är värdefullt.

Själv har jag träffat en man som på många sätt påminner om min förra. Det är samma sak som jag behöver komplettera mitt liv med helt enkelt. Sedan finns det förstås också skillnader. Men jag upplever att de skillnaderna inte minst ligger i hur jag förhåller mig till mig själv, till min partner och till relationen. Jag hade förmodligen inte behövt en skillsmässa för att utveckla detta, det kunde räckt med någon annan stjärnsmäll och avgrundskris. Hur glad jag än är över att ha träffat en ny man som jag upplever som betydligt bättre för mig, så ser jag ändå ett förlorat värde i det att jag och exxet inte fann varandra igen efter krisen. Det hade varit en så häftig styrka och upplevelse att dela med någon.

Som när man som barn var vilse och sedan fick syn på mamma genom trängseln. Det var trygghet, hemma och kärlek.

Det är inte samma sak att bygga en ny trygghet som att återfinna en gammal. Och jag hoppas att det inte behöver göras om fler gånger.

En sån där dag då man är glad...

| | Comments (0)

Hann inte riktigt dricka upp kaffet på maten till lunchen idag.
Njutbar lunch på uteservering och så kom regnet just när första kaffesmutten förfört min tunga.

Genom regnet tillbaka till jobbet.

Det är sådana här dagar man är glad att man inte är vattenlöslig! sa jag till jobbarkompisen och chiiifen.

Du är verkligen helgjutet positiv! sa chiifen.

Och jag inser att det mycket väl kan komma andra dagar. Där man bara hatar mig. För det finns gott om människor som mår skit. Och är det något som man inte tål när man mår skit så är det sådana där leende flåshurtiga jävlar. Och ibland är jag en sådan. Det är bara det att det är roligare att leva då.

Som för någon vecka sedan då en man klagade på att de lagat en asfalterad gata på ett så eländigt sätt. Att det är bättre att göra om det helt än att dutta.

Vill man tänka positivt, sa jag glatt, så kan se det som att gatan blir lite mer pittorsk om den ser ut som ett lapptäcke. Det väcker liksom det genuint hemtrevliga inom en!
Jag skyndade mig att tillägga... men då får man förstås tänka jävligt positivt!

Tomt

| | Comments (0)

Om en och halv timme är den här arbetsdagen slut.
Det skall bli gott, men samtidigt... Varför då?

Det enda som väntar på mig är den ekande lägenheten.
Och jag inser att jag verkligen behöver vara omgiven av mer än så för att få hemtrevnad OCH att jag utan hemtrevnad ganska snabbt degenererar mig själv så att jag kanske inom 2 veckor förvandlats till en grå och luden historia bakom en dörr helt integrerad i dammråttskollektivet.

Respekt för ribban

| | Comments (0)

Det var inte utan att man satt klistrad framför höjdhoppet igår, kruxet med friidrott är bara att det pågår så många tävlingar samtidigt och mitt i alltihop man följer så skall man se någon annan göra något helt annat. Som om ett VM liksom redan innehöll alla kända (och irriterande) aspekter av reklamavbrott. Jag vill kunna slukas av dramatiken, men känner mig emellanåt snarare idisslad.

I vilket fall, om jag försöker koncentrera mig ett ögonblick. Och det gjorde jag. Så var det fantastiskt. Och orden och känslorna och laddningen var ett dramaturgiskt mästerverk.

Och jag imponeras.
Dels av att kunna prestera så fokuserat.
Att kunna göra det när så många tittar på.
Vad jag minns från skolgympan så var en ribba stor och tung och gjorde ont, så jag förstår vad kommentatorerna imponeras av när de talar om att de hoppande inte har respekt för ribban.
Att kunna hoppa så högt är också imponerande, just det där att kunna hoppa högre än sig själv. Att komma över en så hög höjd utan att använda trappstege. Otroligt.

Och när Kajsa gav sig på 2.10...
Och jag försöker relatera till höjden, jag hoppade aldrig mer än 1.10

Jag var lätt förtjust i en man en gång som Kajsa skulle kunna hoppa över.
Han var så lång att man kände att det drog i nackmuskulaturen när man såg honom i ögonen. Och en gång dansade vi tryckare och våra proportioner märktes. Hans könsorgan hamnade lägligt i höjd mellan mina bröst. Och jag kände mig fånig som stod där och lutade kinden mot hans navel.

Jag kan inte relatera till att hoppa den höjden.
Bara till respekten för ribban..

Rätt tid

| | Comments (0)

Förväntningarna är svåra att misstolka.

När kommer hon? har bygrannarna frågat pågavännen hela sommaren. Alla gläds med honom.

Så när datumet för flytten har redovisats har han fått höra:
- Nu får ni hjälpa till så att inte skolskjutsen läggs ner!

Jag ler när jag hör det.
Jag är snart 33.
Jag vet att det finns saker man inte rår över
och att jag är den som skall bära det jag kan rå över.
Ingen annan kan det.

För ett ögonblick snuddar tanken vid om jag växt upp så, om någon sagt det om pojkvännen när jag var 22. Och jag är glad att ingen sa det. Jag har själv alltid haft bråttom när det kommer till kärleksrelationer, jag har inte behövt förväntningar från omvärlden. Och jag är tacksam att jag i den här frågan aldrig egentligen haft det.

Nu är rätt tid.
Nu kan jag möta den förväntan.
Jag känner att den kommer innifrån mig,
inte ifrån min manteldröm om att rädda världen
- och i mitt förvirrade fokus börja med skolskjutsen

Hurra! En infodisk!

| | Comments (2)

Läste just på Biblist (mejlinglista för bibblo-människor) att ett bibliotek har gått och fått en infodisk över. Fantasin skenade genast iväg...

Det är nämligen helt otippat så att mina böcker inte får plats riktigt i huset och därför skall jag ha en liten filial i den fiskebod som pågavännen byggt.

På kvällarna kommer vi ses sitta där och blicka ut över havet, jag med en bok och guben min med sina fiskenät. Ett bibliotek saknas i det lilla fiskeläget med dess invånarantal på ungefär 50 själar. Och jag tänkte att jag kunde göra en insats därnere i boden. Och tänk med en hel riktig infodisk och allt!!

Pågavännen kommer förstås att bli bestört om jag kommer med en infodisk på ryggen när jag tar tåget ner den 17:e, men chocker värre än den har lagt sig i världshistorien...

Empty rooms

| | Comments (0)

Känslan när jag klev in i lägenheten igår var obeskrivlig.
Tomt ekade det liv jag i nästan 8 år haft i den.
Ensamt klingade dess ton.

10 dagar här
blir 10 långa dagar.

Dan före dan

| | Comments (0)

Ikväll far jag tillbaka till Stockholm.

Tillbaka för att genomleva "Lindas sista 10 dagar" som min kollega-slash-kompis har börjat kalla perioden 8-17 aug då jag jobbar mina sista dagar på den arbetsplats där jag trivts så oerhört och ha 10 sista dagar av vardagsliv i Stockholm innan staden för mig får övergå till att förknippas med besök och turism snarare än grålunk i rusningstid.

Det känns lite märklig period att ha framför sig. Märkligt att åka ifrån det nya hemmet och allt som finns kvar att bygga upp här. Men nästan lika märkligt att tänka sig att det kommer en komma en tid då jag inte skall åka härifrån. De 1,5 år som jag varit tillsammans med pågavännen har varje besök här hängt samman med en resa härifrån. Det kommer att bli annorlunda nu.

Mycket blir annorlunda. Jag hade riktigt kalla fötter dagen innan flyttlasset gick. Inte kalla fötter som i att ångra sig, utan mer kalla fötter som i - är jag verkligen redo för att ta steget ut, mina fötter ville liksom hellre kura ihop i ett par igenkända mystofflor än ge sig ut i världen.

En del gillar förändring, en del inte. En del kastar sig ut medan andra fokuserar på allt som kan bli sämre. Jag tillhör dem som tänker positivt och tror att det skall bli bra, men jag insåg där för en dryg vecka sedan när lastbilden var påväg för att hämta mig att jag kanske gillar att hoppa på förändringar, men att det absolut - INTE FÖR ETT ÖGONBLICK - betyder att jag är BRA på dem. Det är jag inte.

Jag har i själva verket behov av årslånga landningsbanor, men har ägnat livet åt att förakta mig för att jag inte bara kan gilla läget när jag slagit i marken, istället springer jag vidare i samma takt efter nedslaget helt vilsen utan att fatta vart landningsbanan är och utan att någonsin mer än intuitivt ana ett det finns en ankomsthall någonstans i närheten.

Den här gången har jag tagit hjälp för att se vart landningsbanan är, pågavännen har fått uppdraget att se till att jag inte tror att jag är på landningsbanan för att lyfta utan för att landa. Jag hoppas att jag kan klara mig ett tag utan att hoppa på alltför mycket nyheter i tron att det skall hjälpa mig landa. Men jag tror att han kommer att få det svårt. För att avhjälpa hans och mitt arbete med att göra mig stationär så tänkte jag försöka ta bara en dag i taget.

Men det är klurigt. Idag är en transportsträcka. Från Skåne till Stockholm. Från hem to be till hem that was. Tio nätter på kasserad bäddsoffa väntar. Detta är dagen före den första av dem.