Väntan

Prinsessan i mig
Vill bli sedd, älskad, respekterad, vördad, hedrad, efterlängtad, åtrådd, välkommen. Allt det där som har med andras bemötande att göra.

Ingen kan vara prinsessa på det där sättet om inte andra erkänner en som prinsessa. Så där är man från flickdrömmens ritande av kläningar och kronor.
Till en fas av väntan.

Likt Askungen missunnad det man förtjänar
Likt snövit oförmögen att själv berätta vad jag behöver för att leva lycklig
utelämnad enbart till att hoppas att någon tycker om min skönhet och kan rädda mig utan att känna mig och utan att veta hur.
Och varje dag växer mina murar tills jag sitter där i ett högt torn, och till och med flugit in en drake för att skydda mig för min rädsla att min längtan är förgäves. Vem hade kunnat tro att någon skulle kunna klättra i mitt långa hår, att låta det växa var bara för att bevisa för mig själv att jag arbetar för att göra något åt min egen livssituation.

Och vad har jag att växa upp till? Drottning, satt att ängsligt och med alla medel försvara mitt revir. Där även de närmaste skall ses som konkurrenter. Konkurrent om det utrymme som bara en strålglans kan ge en. En strålglans som antas försvinna hos en kvinna med hennes stigande ålder. Om man inte släppt någon så nära att man vet att man älskas för sig själv, om man inte själv märkt att man har ett värde i sig själv, oberoende av andras ögon. Om man bara går från prinsessa till drottning till mor utan att någon gång fundera på att bli människa...

Och jag kommer på mig själv med att vara i sagornas väntan...
Väntan på att bli räddad, finna struktur och en plats i livet
Som om inte det självklara alternativet att själv gå upp och göra en schysst frukost och ta itu med dagen fanns.

Det verkar som en dålig idé att ta sig igenom livet på annat sätt än att leva det.
Även de dagar då man bara väntar är levnadsdagar, om än förslösade. Och våra dagar är ändliga och oöndligt värdefulla. Egentligen är de det enda vi har.

Så till syvene och sist är frågan,
vem har råd att vara prinsessa?