Tajmad men inte harmonisk

Gång på gång har jag stött på fenomenet.
En bok i bokhyllan, sedan 2, 5, 10, 15 år och plötsligt drar jag så ut den för att läsa den och just den dagen förstår jag vad som var meningen med att den blev köpt/sparad på. Just då kan jag relatera till den på ett sätt som jag inte hade kunnat göra tidigare.

Nu har jag börjat dagen med att gråta till Karin Fossums Älskade Poona. En man, ensam sedan många år, med undantag av sin syster som han står väldigt nära bestämmer sig så för att hitta en livskamrat, han åker till ovana trakter och hittar henne. Hon skall komma efter, behöver avsluta det liv hon har. Så åker hon, hem, hem till det nya livet. Han har förberett för att ta emot henne, städat och gjort fint, längtat och målat upp framtidsbilder i huvudet. Han är ofantligt stolt och lycklig. Längtar. Så kommer dagen, så närmar sig tiden för hennes ankomst. Just som han skall bege sig mot flygplatsen för att möta upp ringer sjukhuset - hans syster är i koma efter en bilolycka. Han ber en bekant hämta upp på flygplatsen, men han kommer försent. Något annat händer istället.

Och jag blir så oerhört ledsen. Jag antar att jag identifierade mig för hårt... Jag tyckte att de var värda att få pröva sin dröm och att detta var så oerhört... *finner inga ord*

Det är den första bok av Fossum som jag läser. Annorlunda som deckare eftersom offret hela tiden är så tydligt. Det är aldrig bara likgiligt "den döda kvinnan" och mest märkligt kanske det var att boken slutade utan att dimmorna kring brottet riktigt klarnat. Och det känns obeskrivligt jobbigt, för jag läser ju deckare för att världens harmoni skall återställas i slutet! Där det goda visserligen fått offra, men det onda alltid hinns ikapp av skulden.