Se det som finns att se

Träffade en väninna igår som berättade om ett trauma med en spindel och den efterföljande ångesten för hur schåpig man egentligen framstått. Och en försök till analys av hur mycket händelsen skadat bilden av henne på arbetsplatsen. Hon konstaterade att det i alla fall hade varit värre om hon hade varit medvetet eller omedvetet rent elak mot någon, men sedan kom väl ungefär detta, brist på handlingskraft och självständigt agerande, ihop med något överdrivet skrikande och fäktande så att masken tappades.

Och jag berättade om helgens trauma.
När det väl har formulerats i ord först genom tårar med pågavännen, sedan på bloggen och nu ansikte mot ansikte. Så börjar jag allt mer se en helt annan vinkel på historien och kan knappt förstå mig själv för att det blev så himla jobbigt och upprörande. Men det var det då, så jag fick ju berätta det utifrån det.

Jag avslutade med, hur kan jag vara så rädd för någon som uppenbarligen är så villig att gå mig till mötes för att få alla att trivas och må bra?

Vad är du rädd för? sa väninnan.
Och när jag försökte hyvla bort det som skymde sikten kring vad det där handlar om så fanns en kärna kvar av rädsla för att inte vara älskad. Att vara annorlunda och svår och omöjlig att älska.

Men hon sa ett par ord som jag kan bära med mig,
om att deras gemenskap kan verka färdig och att alla är lika när du kommer ny, men det är inte säkert att det är så som de ser det hela. Och i den mån de gör det så kan de lika väl tycka att det är roligt och spännande med detta nya.

Ja, sa jag, de är ju glada för pågavännens skull, så de vill ju verkligen ta emot mig med öppna armar i familjen.
Såklart, sa hon, och tänk, de kanske är glada att det är just DIG som han har träffat också. De kanske gillar DEJ.

Oj, kan det vara så...?

Och så här dagen efter sjunker det där allt djupare in i mig och jag anar vad en rädlsa kan göra med en människa och med en relation mellan människor. Det är faktiskt ganska illa det här med dåligt självförtroende, det lägger ständiga krokben och skuggar även den soligaste av dagar.

Ni vet, egentligen (där bakom min besatthet av att söka lösningar på problem som kanske finns underliggande, eller som kanske kan komma om jag inte är vaksam nog att undvika dem) är jag otroligt lycklig och tillfreds med tillvaron. Men jag har väldigt svårt att erkänna det för jag vill ju inte att nån som inte har det skall bli ledsen (ren hänsyn alltså) och jag vill inte heller få äta upp det i efterhand (du som var så glad din naive jävel, fattade du inte att du skulle bli olycklig förr eller senare). Och när jag väl noterar detta så kan jag ju lugnt säga att jag inte tycker att det är så farligt att vara utan hänsyn till andra om det innebär att jag sprider sprudel och att det definitivt är roligare att vara naiv än att vara i stridsberedskap. Det vore bättre för mig själ om jag faktiskt tog till mig den lycka som finns att uppleva just här och just nu. Den finns ju inte bara mitt framför ögonen på mig utan uppfyller dessutom hela min kropp.